Här är en översikt över de olika kapitlen:
Del 01 - "Drömjobb" konsertfotograf?
Del 02 - Juridiska frågor
Del 03 - Särdrag vid konsertfotografering
Del 04 - Beteendet i "graven"
Del 05 - Passande utrustning för konsertfotografer
Del 06 - Tips och tricks från (konsertfoto-) proffs
Del 07 - Bildkomposition (del 1)
Del 08 - Bildkomposition (del 2)
Del 09 - Rekommenderade kamerainställningar
Del 10 - Efterarbete
Förord
Det har nu blivit standard att ackrediterade fotografer endast får fotografera tre låtar. Undantag förekommer förstås, men så fort man vill fotografera en mer känd artist eller ett mer känt band, får man nöja sig med att endast ha möjlighet att fota tre låtar. Dessutom är ljusförhållandena extremt svåra att bedöma, då de flesta konserterna (åtminstone inom pop- och rockgenren) ständigt och snabbt förändras.
Vi konsertfotografer är inte välkomna hos alla involverade: De övriga åskådarna (åtminstone de i första raden) tycker oftast att vi är i vägen. Vi skapar arbete åt arrangören (ackrediteringen). Säkerhetspersonalen ser oss ogärna, eftersom säkerhetsaspekter talar emot att fylla graven framför scenen med pressfotografer. Musikerna känner sig ofta störda, även om vi fotograferar utan blixt.
Vi står helt enkelt väldigt nära och musikerna uppmärksammar oss därefter. Det kan distrahera dem från att fokusera på musiken och publiken. Därför är "Diskret beteende" en högsta regel för konsertfotografer. Musikmanagern gillar inte heller oss, eftersom de helst skulle vilja censurera alla bilder som inte godkänts och visar deras klienter i mindre fördelaktiga poser med 100% tillfredsställelse.
Och sist men inte minst krävs det alltmer juridiskt kunnande för konsertfotografer. Bilder publiceras snabbt - men utan (skriftligt!) tillstånd är det ett "modigt" företag!
Ändå är fotografering vid konserter ytterst spännande. Kanske just därför att förhållandena är så svåra? Och säkert också för att stämningen vid livekonserter ger en vacker ram.
Dessutom gynnas våra bilder av användningen av avancerad evenemangsteknik, särskilt ljusshowen. Imponerande bilder är ofta resultatet av våra ansträngningar; de är en blandning av fotografens skicklighet, rätt utrustning, fantastiska ljuseffekter och, som med nästan alla bra bilder, en liten dos tur.
Jens Brüggemann, i november 2013
Bild 0-1: Ha så kul med läsningen önskar Jens Brüggemann, www.jensbrueggemann.de.
(Foto © 2013: WGH Neuse)
„Drömjobb“ konsertfotograf?
Konsertfotografi hör definitivt till de mest populära genrerna inom fotografi. Ingen annanstans kan man så snabbt få spektakulära scener framför linsen, eftersom konsertfotografer gynnas av arrangörernas och artisternas tvång att erbjuda en fängslande show för att vara framgångsrika inför publiken.
Beroende på musikstil finns det förstås undantag där en spektakulär show inte är nödvändig, men man kan säkert hävda att majoriteten av alla betydande konserter numera inte klarar sig utan en påkostad ljus- och scen-"show". Även artisterna strävar i de flesta fall efter att inte bara ge en tekniskt perfekt framförande av sina låtar, utan - med mycket "action" (tänk till exempel på kanonskjutningen hos AC/DC eller den fallande "väggen" hos Pink Floyd/Roger Waters) - att presentera sig närmast "teatraliskt".
Bild 1-1: Även Kylie Minogue (här i Berlin under sin "Aphrodite – Les Folies"-turné 2011) känner till kraften hos bilderna. En fängslande show har varit en del av hennes konserter sedan årtionden. Påkostade sceninstallationer, akrobatiska dansare, fantastiska kostymer - allt detta erbjuder tillräckligt för ögat hos publiken, så att de imponerade kan gå hem efter konserten. Musiknöjet hamnar då, enligt intrycket, ibland något i bakgrunden…
(Foto © 2011: DAVIDS/Sven Darmer - www.svendarmer.de)
Tänker man tillbaka på punkens tidiga år, på sjuttiotalet, kan man med säkerhet säga att teknisk perfektion i låtarna var av mindre betydelse på många konserter - så länge showen stämde och bandet spred bra (pogo-) stämning.
Men redan under decennierna före fanns det alltid band som förstod att konsertbesökarna kom inte bara för musikupplevelsen, utan att det visuella, tillsammans med gemenskapen, spelade en stor roll för framgång eller misslyckande med konserterna. The Who blev till exempel först kända och slutligen berömda när Pete Townshend oavsiktligt slog den udda taket i Railway Tavern med halsen på sin gitarr under en livemusik 1964 i London, och den brast. Fylld av ilska krossade han snabbt resten av gitarren, vilket publiken mottog så entusiastiskt att gitarrkrossningen vid varje konsert länge var en fast - och älskad av publiken och väntad vid varje konsert - del av The Whos standardprogram.
(Följden blev att The Who och Hendrix i framtiden vägrade att uppträda bakom varandra vid stora konserter, för att inte verka som en billig imitation av varandra. Vid Monterey Pop Festival 1967 i Kalifornien, där båda redan var bokade, avgjorde för övrigt arrangörens myntkastning vem som fick spela först).
Figur 1-2: Det behöver inte alltid handla om förstörelse eller offergåva. Beroende på musikgenren passar det ju inte att krossa sina instrument. Istället visar vissa konstnärer artistiska showinslag. Om pianot låter bättre när Dick Brave alias Sasha står på ett ben och snurrar som en konståkerska (och spelar samtidigt) kan diskuteras. Men det ser bra ut och publiken älskar det. Och vi fotografer gynnas av det också i slutändan, när det finns lite ”action” på scenen ...! Nikon D4 med 1,4/85mm-Nikkor. 1/400 sekund, bländare 2,5, ISO 2500.
(Foto © 2012: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)
De vackra och mindre vackra sidorna av konsertfotografi
Figur 1-3: Vid konsertfotografi möts två olika hobbyer: musiklyssning och fotografering. Förmodligen är konsertfotografi därför så populärt bland många fotografer. En ofta oklar rättslig situation, organisatoriska problem med ackreditering, osmakliga tvångsavtal och begränsningen av fototiden till oftast bara 1-3 låtar är dock skuggsidorna av denna spännande genre. Nikon D4 med 2,8/14-24mm vid en brännvidd på 14mm. 1/640 sekund, bländare 2,8, ISO 4000.
(Foto © 2012: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)
De vackra sidorna av konsertfotografi
Konsertfotografer kan förena två av sina hobbyer: fotografering och musiklyssning. Den som också gillar att gå på massiva evenemang för att delta i gemenskapen kommer att trivas speciellt bra på konserter, för trängseln i konsertsalen (och oftast också i pressgropen) är en naturlig del av det. Men på detta sätt lär man också snabbt känna andra människor; likasinnade; vilket också är en vacker aspekt av detta arbete. Koncertbesökarna är ju vanligtvis alla ”på gott humör”, har kul, vill ha roligt. Således är det en mycket trevlig miljö att ta bilder i (förutsatt att man inte blockerar fansen i de främre raderna från att se sina idoler, vilket speciellt kan leda till otrevliga reaktioner från tonåringar).
Figur 1-4: Konserter är massiva evenemang. Här kommer konsertbesökarna för att ha roligt och roa sig. Beroende på vilken artist eller grupp som uppträder, är publiken antingen kvinnlig och mycket ung (som på denna bild som togs strax före en konsert med Tim Bendzko vid Zeltfestival Ruhr den 24 augusti 2012) eller gråhårig och med ”mycket livserfarenhet”. Eller inte sällan även blandad. Nikon D4 med 2,8/14-24mm vid en brännvidd på 14mm. 1/100 sekund, bländare 4, ISO 3200.
(Foto © 2012: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)
Som tidigare nämnt, gynnas vi fotografer av mycket ”action” och teatralik från de uppträdande artisterna och deras extravagant scenshower.
Speciellt ljuseffekterna är extremt effektfulla och varje enskild bild blir redan imponerande om en speciell ljussituation fanns vid fototillfället (förutsatt att rätt exponering användes).
Att fotografera konserter är inte som att jobba. Det är snarare som en fritidsnöje, en upplevelse som är rolig. Men det ska inte dölja det faktum att konsertfotografi kan leda till betydande arbete både i planering och förberedelser samt efterarbete. Mer om detta senare.
Figur 1-5: Stämningsskapande ljuseffekter särskilt i bakgrunden ger (ljusteknisk) variation och garanterar att det inte blir visuellt tråkigt, även om det inte händer så mycket annars. Här syns Milow, på konserten den 1 september 2011. Nikon D3S med 4/24-120mm-Nikkor vid en brännvidd på 24mm. 1/200 sekund, bländare 4, ISO 1600.
(Foto © 2011: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)
Figur 1-6: En annan fördel med konsertfotografi är att vi bildrapporterare kommer så nära stjärnorna som ingen annan från publiken. Vi ser detaljer (till exempel mimik eller sångtexter klistrade på scenen) som ingen annan från publiken kan uppfatta. Kort sagt: Vi står i första raden - och det är bara för tre låtar. Här syns Adel Tawil från duon ich & ich på konserten den 1 september 2010 i Bochum/Witten inom ramen för Zeltfestival Ruhr. Nikon D3S med 2,8/24-70mm-Nikkor vid en brännvidd på 24mm. 1/640 sekund, bländare 3,2, ISO 3200.
(Foto © 2011: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)
De mindre vackra sidorna av konsertfotografi
Men det finns också skuggsidor av konsertfotografi, för som konsertfotograf arbetar man under starka begränsningar:
• Normalt sett får man inte använda eget ljus. Man är således beroende av det ljus som konsertarrangören har planerat för.
• Antalet låtar som man får fota under är vanligtvis förbestämd. Oftast är det de första tre låtarna. Inte mer. Ibland är det dock ännu färre: Vid Roger Waters konsert "The Wall" den 7 september 2013 i Düsseldorf till exempel fick man endast ta foton under den första låten. Konsertfotografer känner sig alltid lite ”stressade”, trots de tidsmässiga restriktionerna, att leverera ett bra foto.
• Konsertfotografer har ingen inverkan på position, poser, mimik, etc. hos de fotograferade artisterna.
• Användningen av fotografierna begränsas oftast kraftigt av bandets eller konsertarrangörens management. De får till exempel oftast endast användas för aktuell rapportering.
• Konsertfotografer får oftast bara röra sig inom ett mycket litet område, som ofta ligger direkt framför scenen och är suboptimalt av perspektiviska skäl. Det lägre visningsläget jämfört med musikerna på scenen är orsaken till att de flesta konsertfoton har den typiska perspektivet (fotograferad nerifrån och upp snett).
• Konsertfotografer får ofta mycket precisa instruktioner om hur länge och från var de får fotografera artisten (till exempel från vilket håll). Vid en Britney Spears-show fick man till exempel bara fotografera de första 30 sekunderna av de första tre låtarna (vilket resulterade i en total fototid på 1,5 minuter!), för managementet ville inte se svettpärlor på bilderna av sin stjärna ... Vid en konsert med Robbie Williams gick managementet till och med så långt att de exakta vinkelpositionerna för att ta bilder var fördefinierade i kontraktet.
Figur 1-7: Konsertfoton tas oftast under stränga restriktioner. En av dem är den i hög grad förbestämda kamera-positionen: Om graven, där fotot tas, ligger direkt framför scenen, är det enda alternativet för fotografer att ta bilder med en vinklad kameraposition nerifrån och uppåt. Effekten blir starkare ju närmare musikerna opererar vid kanten av scenen och ju mindre scenen är. Då ser man i värsta fall knappt musikernas huvuden medan skorna och benen står främst i bild. Här har jag fotograferat Culcha Candela på konserten den 20 augusti 2011, som stod så nära mig på scenen att jag kunde ha öppnat deras skosnören ...
Det går att mildra detta genom att inte fotografera de musiker som står precis framför en på scenens kant, utan de som kan fotograferas lätt snett och är lite längre bort (då inte med ett vidvinkelobjektiv, utan snarare med ett teleobjektiv). Nikon D3S med 4/24-120mm-Nikkor med använd brännvidd på 98mm. 1/400 sekund, bländare 4, ISO 3200.
(Foto © 2011: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)
Konsertfotografer känner sig ofta som ogillade "störningsmoment": för banden, besökarna, säkerhetsvakterna, arrangörerna, etc.:
• Musikerna är misstänksamma. De är rädda för att bli fotograferade i en olämplig eller till och med pinsam stund. De likställer konsertfotografer med paparazzi.
• Andra konsertbesökare känner sig ibland störda av fotograferna. Åtminstone åskådarna i de främre raderna gillar det inte alls när fotograferna släpps ner i diket och ställer sig mellan scenen och de främsta åskådarplatserna. De är helt enkelt i vägen.
• För säkerhetsvakterna innebär närvaron av konsertfotografer för det första mer arbete och för det andra en ökad säkerhetsrisk. Dessutom stör konsertfotograferna vid insatser där exempelvis åskådare som svimmat plockas ut ur folkmassan och förs genom diket till sjukvårdare.
• För arrangörerna innebär konsertfotografer mer arbete. Och den som vet vad som måste organiseras vid en konsert eller festival kan förstå att varje extra insats helt enkelt är "irriterande".
• För kollegorna, de andra konsertfotograferna, innebär varje ytterligare fotograf i diket att arbetet blir svårare, eftersom fotograferna ofrivilligt hindrar varandra. Detta gäller åtminstone vid konserter med mer kända band, där naturligtvis också mycket fler fotografer får ackreditering.
Slutsats
Konsertfotografer är sällan "älskade" av någon; de tolereras endast. Även om ingen vill erkänna det, är konsertfotografer inte helt överflödiga, eftersom de skapar och sprider reklamsamma bilder från evenemangen, vilket i sin tur gynnar alla andra. Om rapporteringen från konserterna faktiskt uteblev skulle det finnas mycket färre konsertarrangemang och därmed fler arbetslösa musiker, mer arbetslös säkerhetspersonal, fler arbetslösa konsertarrangörer etc. Tillräckligt skäl för varje konsertfotograf att självständigt driva sina intressen även mot motstånd.
Figur 1-8: Även här under Jan Delay-konserten den 28 augusti 2010 blev det en del långa ansikten när vi fotograferades, direkt i början av konserten. Tjejerna i de främre raderna trodde att de skulle ha en ostörd vy över sina stjärnor - tills vi dök upp. I sådana fall är det bra att bara meddela åskådarna i första raden att man kommer att lämna platsen efter de första tre låtarna, så att de kan njuta av en stor del av konserten ostört. Det lugnar ner upprörda fans ganska snabbt. Nikon D3S med 2,8/24-70mm-Nikkor med använd brännvidd på 24mm. 1/100 sekund, bländare 3,5, ISO 3200.
(Foto © 2010: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)
Möjligheter för nybörjare
Generellt sett gäller: Ju mer berömd och populär artisten eller artisterna för närvarande är, desto svårare blir det att få en "officiell" status som ackrediterad fotograf. Speciellt nybörjare inom konsertfotografi har det därför svårt att få ackreditering. Man måste förstå arrangörerna, som naturligtvis granskar varje ackrediteringsbegäran misstänksamt. Visst finns det tillräckligt med musikälskare och fans som fri efter devisen "om jag tar med en kamera behöver jag inte betala inträde" försöker, gratis - som påstådd fotograf - komma åt en konsertupplevelse.
Om artisten eller bandet emellertid fortfarande är relativt okänt eller för närvarande inte finns med på listorna, bör det vara lättare att få en ackreditering, eftersom även journalisterna som vill rapportera om konserten då är ganska sällsynta.
Den som inte har några fotografier att visa som konsertfotograf borde bäst – för övningens skull – besöka konserter som är fritt tillgängliga för alla. Sådana hittas varje sommar exempelvis på många stadsgator. Inträdet är gratis, och många festivaler har ändå - tack vare sponsorer - häftiga liveframträdanden.
Figur 1-9: Under sommarmånaderna finns det många "utomhus och gratis"-festivaler (här en snapshot från Mega! Mega!-konserten den 12 juli 2013 vid Bochum Total), där man kanske inte direkt kan förvänta sig internationella toppstjärnor, men där det ändå regelbundet uppträder intressanta nykomlingar och nationellt kända artister. Dessa festivaler är utmärkta att öva på för konsertfotografer; man behöver bara, om man kommer sent, kämpa sig igenom folkmassan för att få en bättre position (helst i första raden). Nikon D800 med 2,8/70-200mm-Nikkor med använd brännvidd på 70mm. 1/125 sekund, bländare 5,6, ISO 800.
(Foto © 2013: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)
Om man skyndar sig och kommer en halvtimme före konsertstart till scenen, kan man säkert få tag på en av de lediga platserna i första raden, där man utmärkt kan fotografera, till exempel med en telezoom (på grund av något större avstånd till scenen).
Visserligen har man – till skillnad från i pressdiket – inte möjligheten att under konserten fritt ändra sin position (om man inte vill störa de andra konsertbesökarna), men utsikten från publiken har också fördelar jämfört med en position i diket: På grund av det något längre avståndet till scenen (vanligtvis bara 3-4 meters skillnad) är det möjligt att ta bilder som inte visar så mycket uppifrån. Så kan man fota musikerna mer rakt framifrån - och inte så mycket nerifrån.
Figur 1-10: Även nybörjare inom konsertfotografi har möjlighet att skapa imponerande bilder av musiker under deras konserter. Bra lämpade för detta är offentliga, fritt tillgängliga konserter, som ofta äger rum på somrarna i många stadskärnor. Där behöver man inte ackreditera sig, man fotograferar helt enkelt från publiken. Om man lyckas vara vid scenen en halvtimme före konsertstart kan man oftast få en plats i första raden (förutsatt att bandet inte just då dominerar listorna och är så populärt att groupies redan timmar före har intagit de bästa platserna).
Från den positionen har man nästan lika bra förutsättningar för fotografering som från pressdiket - man står bara lite längre bort från scenen än pressfotograferna. Nackdelen kan enkelt kompenseras genom att använda till exempel ett telezoomobjektiv. Som är bra för detta är 2,8/70-200mm, som finns från nästan alla tillverkare.
Denna inspelning från KMPFSPRT-konserten ägde rum den 13 juli 2013 på Bochum Total. Nikon D800 med 2,8/70-200mm-Nikkor vid en brännvidd på 200mm. 1/640 sekund, bländare 5, ISO 1000.
(Foto © 2013: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)
För att öva är dessa "utomhus och gratis"-festivaler också väl lämpade, eftersom det är ljusare på sommarmånaderna. Detta gör ljussituationen på scenen för oss fotografer vanligtvis mycket lättare att hantera än till exempel vid konserter inomhus (som i arenor, klubbar, tält, osv.).
OBS!
Det avgörande inom konsertfotografi är att nybörjaren för det första har ambitionen att så snabbt som möjligt ta bra till exceptionella foton på artisterna (för att kunna öppna fler dörrar med dessa referenser), för det andra besitter flexibilitet och uthållighet för att fortsätta sin väg även vid motgångar, och för det tredje är villig att lösa organisatoriska och juridiska problem utöver de fotografiska uppgifterna.
Framtidsutsikter för konsertfotografer
Framtidsutsikterna för konsertfotografer är mörka. Ännu mörkare än ljusförhållandena i de dunkla klubbarna, där endast de lokala storheterna och de mindre kända grupperna uppträder.
Men varför är det så?
• På grund av den tekniska utvecklingen (nyckelord Internet) har försäljningssiffrorna för skivor obarmhärtigt sjunkit under åren, vilket har lett till att musikerna numera bara i de sällsyntaste fallen kan försörja sig på intäkter från skivförsäljningen. Medan konserterna förr syftade till att främja skivförsäljningen, är det numera nästan tvärtom: Royalties från CD-försäljning och nedladdningar är så låga att turnéerna måste tjäna pengar. Detta har lett till att rapporteringen med ord och bild av konsertcheferna betraktas med mer än bara kritiska ögon: De har numera stor påverkan på vem som får rapportera om konserten, hur och när. Detta har gått ut över den fria rapporteringen och därmed också över pressens mångfald och frihet.
• I samband med detta har ramvillkoren för fotograferna försämrats alltmer. Inom loppet av några år har det internationellt blivit vedertaget att fotografer inte längre får rapportera med bilder från hela konserten, utan endast de första tre låtarna. Det förödande är att det aldrig har kommit en solidaritetskamp från de berörda medierna och deras fotografer som arbetar för dem, och dessa begränsningar har helt enkelt accepterats. Numera är fotograferna nästan tacksamma om de får fotografera de första tre låtarna ostört, eftersom inte få band (och deras chefer och konsertarrangörer) har ytterligare begränsat fotograferingstillståndet. Det finns nu tillräckligt med exempel där det endast är tillåtet att fotografera under den första låten, eller till exempel endast under de första 30 sekunderna av de första tre låtarna (eftersom managements endast vill ha bilder av sina "färska" artister i omlopp). Och även artisterna är ofta fåfänga och vill inte ha bilder där svettiga hår och smink som rinnande syns.
• Priserna för bilder har kanske inte särskilt fallit, de har förblivit relativt konstanta; men kostnaderna för fotografer (för deras utrustning, för att resa till konserter, för bildredigering och datalagring, osv.) har ökat enormt. Den uppnådda vinsten har därför blivit betydelselöst låg.
• Konkurrensen (också från amatörfotografer) har ökat. Det är nästan en slags status om en hobbyfotograf kan påstå att hen tjänar pengar med sin hobby (även om hen kanske inte behöver det som lärare, tandläkare, manager, ...). Medan professionella fotografer följer sin verksamhet (skatte-)juridiskt korrekt, bedrivs fotoförsäljning av många amatörer tyvärr alltför ofta i skuggan av svartarbete.
• I "snåljåparnas tidsålder" och "gratismentalitet" på internet har det blivit svårt (inte bara) för konsertfotografer att hitta köpare för sina bilder för kommersiell användning (till exempel tryck i tidskrifter eller publicering på internet) som också är beredda att betala pengar.
• Inte bara amatörfotografer är konkurrens för konsertfotografer. Nästan varje konsertbesökare tar under konserten bilder och videos med sin medhavda mobiltelefon, som ställs ut på nätet redan under evenemanget. Om (internet-)tidningar rapporterar timmar eller dagen efter (alltså en dag senare) om händelsen, verkar de professionella bilderna nästan redan föråldrade och pinsamt omoderna.
• Eftersom antalet konserter har ökat dramatiskt på grund av minskade försäljningssiffror för skivor (till exempel spelade Arctic Monkeys 4 gånger i Berlin inom ett och ett halvt år utan att släppa någon nytt album under den perioden 2009-2010), har det offentliga intresset för rapporteringen om detta sjunkit betydligt. Förr var en konsert något speciellt. Idag funderar folk på om de ska gå på konsert, grilla eller gå på bio nästa helg. Konserter är inte längre något speciellt.
• Topakterna har ofta skräckkontrakt; konsertfotografer som inte har en stor tidning i ryggen och är osäkra på juridiska frågor låter då hellre bli att ackreditera sig; av rädsla att inte kunna använda bilderna ändå.
Slutsats om ämnet
Tyvärr finns det knappt några konsertfotografer som kan leva på försäljningen av sina konsertbilder på heltid. Ytterligare ben och inkomstkällor (till exempel som kändis- eller pressfotograf) är då nödvändiga.
Figur 1-11: Mobiltelefoner som hålls uppe för att fota är numera standard på konserter. Fansen tar foton och videos som ofta omedelbart publiceras på nätet, vilket juridiskt oftast kan betraktas som "mycket modigt". Detta tillvägagångssätt gör också livet svårt för professionella fotografer eftersom vem bryr sig då ännu om den professionella rapporteringen när det redan på facebook & Co. finns dussintals bilder och videos (och en mängd kommentarer till dessa) att titta på under konserten? Nikon D800 med 2,8/70-200mm-Nikkor vid en brännvidd på 70mm. 1/200 sekund, bländare 5,6, ISO 1000.
(Foto © 2013: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)
Figur 1-12: Endast den som också kan kämpa sig igenom motstånd, inte ger upp så lätt och har ambition kommer att kunna etablera sig som konsertfotograf. Men ingen fotograf kan längre leva enbart på försäljning av sina konsertfoton. Fotot visar Marius Müller-Westernhagen på sin "Hottenmusik"-konsert den 23 september 2012 i Berlin. Canon EOS-1D Mark IV med EF 4/24-105mm vid en brännvidd på 24mm. 1/160 sekund, bländare 4, ISO 1000; bländarautomatik.
(Foto © 2012: DAVIDS/Sven Darmer – www.svendarmer.de)
