Professionell belysningsteknik och ljusstyrning: Del 1 - Vad är rätt exponering?

Förord "Professionell belysningsteknik och ljusstyrning"

En professionell blixtanläggning garanterar inte nödvändigtvis bättre foton. Men i den hektiska arbetsvardagen för en yrkesfotograf är effektivitet särskilt viktigt. Man har tyvärr inte alltid tid att experimentera. Oftast är det priskvalitetsförhållandet som räknas inom en fördefinierad (och alltid för kort) tidsram. De flesta fotografer fakturerar sitt arbete per timme ("dagssatser"). Kunden förväntar sig naturligtvis en snabb och smidig produktionsprocess. (Att detta kan gå på bekostnad av kreativitet är bara en sidanteckning)...

En ljussättningsteknik som är tillförlitlig och snabb och enkel att använda är definitivt till hjälp vid utförandet av fotouppdragen!

• Vad är "korrekt exponering"?

• Varför behöver en fotograf ljusutrustning över huvud taget?

• Vilka ljuskällor är lämpliga för professionell fotografering och hur använder jag dem bäst?

• Vilka kamerainställningar krävs?

• Finns det blixtanläggningar som är lämpliga både inomhus och utomhus?

• Vilka misstag kan inträffa vid användning av blixtanläggningar och hur undviker jag dem?

• Vilka är skillnaderna i ljussättning utomhus och inomhus?

• Vad ska jag tänka på vid köp av blixtanläggningar?

• Vilka krav ska professionella anläggningar uppfylla?

• Vilka anläggningar rekommenderas - och varför?

Alla dessa frågor kommer att besvaras under denna handledningsserie av mig.

Här är en översikt över de olika kapitlen:

Del 1 - Vad är "korrekt exponering"?

Del 2 - Tre skäl varför ljusutrustning bör användas

Del 3 - Ljuskällor relevanta för professionell fotografering (?)

Del 4 - Krav på professionella blixtanläggningar

Del 5 - Blixtanläggningar för in- och utomhus?

Del 6 - Alternativ?

Del 7 - Kamerainställningar vid arbete med studio- och mobila blixtanläggningar

Del 8 - Praktiska tips för hantering av studio- och utomhusblixtanläggningar

Del 9 - Professionell ljusstyrning inomhus

Del 10 - Professionell ljusstyrning utomhus

Förutom många praktiska tips om exponering och belysning kommer jag att presentera olika professionella blixtanläggningar. Fokus ligger på "professionella" blixtanläggningar. Jag kommer inte att behandla "elektronikskräp" från internet här. Jag kommer att fokusera på de enheter som jag har arbetat med under min 15-åriga karriär som reklamfotograf och föreläsare inom belysningsteknik eller som har rekommenderats som särskilt lämpliga för professionella behov av andra yrkesfotografer.

Det här kommer inte att bli en marknadsöversikt; det var viktigt för mig att bara rapportera om tekniken jag personligen känner till. Erfaringsrapporten kommer därför att vara mycket subjektiv och ibland också kritisk. Jag vill ge er verkligt stöd i valet av lämpliga blixtanläggningar (och inte bara sammanställa tekniska data för olika enheter, som oftast görs).

Vid blixtanläggningar handlar det trots allt om investeringsbeslut som gäller de kommande tjugo åren eller mer. Det är därför (både på grund av anskaffningspriset och den långa användningstiden) klokt att noggrant undersöka vilken anläggning som bäst täcker de individuella kraven.

Till sist kommer olika ljusformare att jämföras. På så vis kan ni se vilken ljusformare som är lämplig för vilken uppgift genom ljuskarakteristik. Exempel på professionell ljusstyrning (från foton som tagits både inom- och utomhus) avslutar sedan denna handledning.

Figur 0.1: Njut av läsningen och alltid "Gott ljus" önskar er Jens Brüggemann, www.jensbrueggemann.de, i april 2013



(Foto © 2013: Hodzic ; Ljus: Brüggemann)

1. Exponering och belysning

För att "korrekt" exponera en bild måste man först mäta motivets ljusstyrka. En kombination av värdena för tid, bländare och ISO-känslighet ger sedan den "korrekta" exponeringen. Om det är för mörkt måste fotografen se till att belysningen är tillräcklig för att kameran ska kunna exponera så att motivet återges tillräckligt ljust.

Figur 1.1: Det mänskliga ögat anpassar sig till olika ljusstyrkor, vilket gör det svårt även för yrkesfotografer att bedöma den korrekta exponeringen. Även i manuell läge följer proffsen resultaten av exponeringsautomatiken, som visas som information i sökaren och genomförs av fotografen på ett sätt som möjliggör ett lämpligt val av tid, bländare och ISO-känslighet (efterföljande mätning).



(Foto © 2013: Jens Brüggemann - www.jensbrueggemann.de)



Men är det verkligen så enkelt? Fungerar det alltid så smidigt?

1.1 Vad är "korrekt" exponering?

För det första, frågan är vad som är en "korrekt" exponering. För att kunna svara på detta måste man först förklara vad de olika exponeringsmätningsmetoderna är och varför de inte sällan leder till olika resultat.

1.1.1 Exponeringsmätningsmetoder: ljus vs. objektmätning

Man skiljer mellan ljusmätning och objektmätning. Vid ljusmätning mäts det faktiska ljuset på platsen som är viktig i bilden, till exempel i ansiktet, vid produktfotografering på objekt osv. Här behövs en ljusmätare.

Denna hålls (normalt sett) framför objektet så att den vita kalotten pekar mot fotografens synvinkel (fotografens position under fotograferingen).

Tid och ISO-känslighet bestäms vanligtvis av fotografen, så att slutresultatet av mätningen blir bländaren. Kombinationen av förinställd tid, förinställd ISO-känslighet och mätt bländare resulterar i en exponering som ger en korrekt exponerad bild. Det måste dock begränsas att exponeringen är korrekt med avseende på platsen där ljuset mättes.

Figur 1.2: Denna ljusmätare från broncolor gör det möjligt att inte bara mäta det befintliga ljuset och blixtljuset, utan tillåter även (trådlös) styrning av blixtanläggningen i 1/10-bländarsteg. Det sparar tid vid upprepade justeringar. Mätningen av det befintliga ljuset (för Ambiente med texten ambi) har i detta exempel (med förinställd ISO 100 och tid 1/60 sekund) resulterat i bländaren 4,0 ½ (alltså 4,8).

En ljusmätare mäter mängden ljus av det faktiska ljuset. Det kallas ljusmätning. Detta är mycket mer noggrant än vid mätning av reflekterat ljus (objektmätning), som de inbyggda exponeringsmätarna i kamerorna genomför. Det kan nämligen leda till felaktig exponering på grund av motivets reflexionsegenskaper, till exempel när ett mycket ljust eller mycket mörkt motiv fotograferas. Dessa olika starka reflexioner tolkas felaktigt av den inbyggda exponeringsmätaren i kameran som olika starka ljusheter. Ett bättre namn för "objektmätning" skulle därför vara: Reflexionsmätning.



(Foto © 2013: Jens Brüggemann - www.jensbrueggemann.de)

Figur 1.3: Den vita halvskärmen på ljusmätaren kallas kalott. Vid mätningen hålls ljusmätaren vanligtvis så att den pekar mot fotografen. Det finns dock undantag: Vid motljus och sidoljus är det bäst att hålla den så att kalotten pekar mot vinkelhalveraren (alltså i riktningen mellan fotografens synpunkt och ljusriktningen). En korrekt ljusmätning skulle inte vara möjlig på annat sätt.



(Foto ©: Jens Brüggemann - www.jensbrueggemann.de)

Objektmätning å andra sidan utförs från kameran. Den inbyggda exponeringsmätaren i kameran används då. Principen här är att motivets ljushet mäts direkt innan fotograferingen av den inbyggda exponeringsmätaren, från fotografens synpunkt (alltså från avståndet ut).

Men vad mäts faktiskt? Ljusheten på det objekt som ska fotograferas? Nej! Bara reflexionen av ljuset mäts, alltså det ljus som reflekteras från objektet mot kameran. Det är uppenbart att denna metod är mycket felaktig, eftersom det finns motiv som reflekterar mycket ljus på grund av motivfärgerna och andra som reflekterar lite ljus.

Det spelar ingen roll om man använder matris- (multi-zone), punkt- eller integrerad mätmetod. Principen att mäta det reflekterade ljuset är gemensam för dem alla.

Figur 1.4: Jag har fotograferat en vit yta och en svart yta med automatprogram under annars liknande förhållanden (framför allt vid helt identiska ljusförhållanden). Den inbyggda exponeringsmätaren i kameran har gjort dem båda till en grå yta. Anledningen är att exponeringsmätaren är kalibrerad till en medelgrå nivå (18% grå). Objektmätningen leder till felaktiga resultat om medelljusheten i motivet inte motsvarar en 18% grå nivå.

Figur 1.5: Om jag hade använt en handljusmätare (och därmed använt ljusmätningsmetoden) hade resultatet varit som visas här. Denna metod är betydligt överlägsen objektmätningsmetoden, den är mer exakt.

För rättvisans skull måste man dock erkänna att objektmätningsmetoden leder till användbara resultat i de flesta fall. Motiv som familjefester, landskap, folksamlingar osv. resulterar i genomsnittet av alla ljusvärden i de flesta fall i en medelgrå nivå. Fotografen bör dock kunna känna igen undantagen och agera därefter för att få användbara resultat.

Figur 1.6: Den som fotograferar med en av kameraautomatikerna kan med hjälp av exponeringskompensationen (också känd som plus-minus-kompensation) ändå få optimala resultat med kritiska motiv (som förväntas ge för mörka eller för ljusa resultat på grund av sina reflektionsegenskaper). Om det finns en risk att motivet återges för mörkt (till exempel när en blond kvinna i en vit klänning står framför en vit vägg) ska exponeringskompensationen ställas in på cirka +2.

Samma gäller för bilder av en snögubbe på den snötäckta ängen. Om den ska se strålande vit ut på bilderna istället för smutsigt grå bör exponeringskompensationen även ställas in på +. Men om man till exempel vill fotografera en skorstensfejare från Sydafrika framför en svart vägg är en exponeringskompensation på cirka -1 eller -2 nödvändig för att bilden inte blir för ljus.



(Foto ©: Jens Brüggemann - www.jensbrueggemann.de)

Fördelen med objektmätningen (som egentligen borde kallas reflektionsmätning) är den bekväma hanteringen för fotografen. Utan ytterligare ansträngning överlämnar han strax före fotograferingen mätningen till kamerans inbyggda ljusmätare. Han behöver inte lämna sin position och förlorar inte heller någon tid. Idealiskt för press- och sportfotografer eller vid fotografering av avlägsna objekt (till exempel landskap) där det inte är möjligt att mäta det faktiska ljuset direkt vid det objekt som ska fotograferas.

En fotograf som känner till problematiken och tänker efter (och kompenserar vid kritiska motiv med hjälp av exponeringskompensation) kan även uppnå optimala resultat med objektmätningen. Den som äger en handljusmätare och tar sig tid att använda den kommer att få precisa resultat och leverera korrekt exponerade foton.

Utmaningen med att använda en handljusmätare är dock att tiden mellan ljusmätningen och den faktiska fotograferingen kan vara tillräcklig för att ljusförhållandena obemärkt men ändå relevant kan ändras, så att under de nya ljusförhållandena kan de uppmätta värdena redan vara föråldrade. (Det gäller naturligtvis bara det befintliga ljuset; studioblixtar förblir vanligtvis konstanta när det gäller effektuttag).

Figur 1.7: Det mänskliga ögat vänjer sig snabbt vid växlande ljusförhållanden. Ljusförändringar, såvida de inte sker plötsligt, kan därför går obemärkt förbi. Kombinationen av moln och vind orsakar (särskilt även vid havet) ofta ständigt växlande ljusförhållanden. Den som försöker fotografera manuellt utan inbyggd exponeringsautomatik och utan användning av en ljusmätare är "förlorad":



(Foto ©: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)

Också yrkesfotografer kan inte enbart bedöma exponeringen så att de väljer tid, bländare och ISO-inställning så att alla foton är korrekt exponerade. Även proffs behöver en riktlinje för att välja sina inställningar.

Det manuella arbetet med skjutande mätning betyder nämligen inte att fotografen uppskattar alla parametrar, utan att han väljer kombinationen av tid, bländare och ISO-värde som verkar lämplig för honom, men anpassad efter mätningen av den (inbyggda eller externa) ljusmätaren.

1.1.2 High key och Low key

Det betyder dock inte alltid att den "korrekta" mätningen också leder till det önskade resultatet. Det finns nämligen tillräckligt med exempel där vi inte vill ha foton som baseras på en medel ljushet. Vem vill till exempel se foton från vintersemestern där den snötäckta landskapet ser smutsigt grå ut? Eller där den nyköpta svarta tröjan ser blekt ut?

Figur 1.8: Den som litar på den inbyggda ljusmätaren för detta motiv kommer att få en för mörk bild som resultat. Sådana foton, där de ljusa bildområdena överväger tydligt, kallas för High-key-foton.



(Foto ©: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)



Felaktigt förknippas High key av många fotografer med "mycket ljus" och Low key med "lite ljus". Det är fel! En fotos High-key eller Low-key-karaktär beror inte på om det finns mycket ljus eller om det har använts mycket ljus, utan endast på om och hur mycket som har över- eller underexponerats eller hur färgerna eller reflektionsegenskaperna hos det fotograferade motivet och den som avbildade omgivningen varit.

Figur 1.9: På denna Low-key bild använde jag "mycket" ljus för att kunna blända ner bländaren så mycket som möjligt för att få så stor skärpedjup som möjligt. "Mycket ljus" betyder här: 1 200 wattsekunder. Nikon D3X med 2,8/70-200mm Nikkor vid använd brännvidd 200mm. 1/160 sekund, bländare 22, ISO 100.



(Foto ©: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)

Det finns därför två metoder för att uppnå en High-key eller Low-key bild:

1. genom direkt över- eller underexponering eller 2. om motivet huvudsakligen är sammansatt av ljusa (eller mörka) bildkomponenter (och korrekt exponeras, till exempel genom ljusmätning med en handljusmätare).
   
   Ibland leder även mycket ljusa områden i motivet (till exempel lampor, som bilar som lyser in i kameran) till att bilden (ofta oavsiktligen) blir underexponerad och blir därmed en Low-key-bild.
   
   Figur 1.10: Denna bild togs i starkt motljus den 21 oktober 2008, eftermiddag klockan 15:57 på Ibiza, i strålande solsken. För att formerna av stenar och kroppar skulle framträda effektivt valde jag att inte korrigera ljusheten i motljusfoto. Canon PowerShot G9 med 7,4-44,4 mm vid använd brännvidd 7,4 mm. 1/6000 sekund, bländare 8, ISO 80. Programautomatik. Multipelfältmätning.
   
   
   
   (Foto ©: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)
   
   

1.1.3 Den "relativitetsteorin" inom fotografering

Vad vi människor högst subjektivt uppfattar som "mycket ljus" eller "lite ljus" är inte kvantitativt gripbart. Det finns inte "mycket ljus" eller "lite ljus" inom fotografering, för det beror på

1. hur mycket ljus vi
2. hur länge
3. låter falla på en ljuskänslig yta.
   
   Uttalandet "Det fanns mycket ljus" är alltså relativt. Det säger inget om om bilden är normal, över- eller underexponerad.
   
   Därför kan det vara mycket ljust mitt på dagen på sommaren - om fotografen vill kan han ändå ta underexponerade foton. På samma sätt kan man (genom användning av stativ och lång exponeringstid eller genom att välja en extremt hög ISO-känslighet) skapa överexponerade foton i skymningen. Fotografen ensam (i bästa fall) avgör hur bilden kommer att se ut.
   
   

1.1.4 Relevansen av histogrammet

Redan flera gånger har jag vid mina workshops blivit avbruten av deltagare som påpekat att fotot redan såg bra ut, men att exponeringen måste justeras eftersom histogrammet ännu inte har den idealiska kurvan. Dessa deltagare klagade på att kurvan nästan uteslutande visade utslag i högdagrarna. Och detta skulle åtminstone vara suboptimalt, om inte helt fel.

Mitt påpekande att bedöma fotot utifrån bilden och inte på grund av kurvans form i histogrammet föll på döva öron: Nej, histogrammet visar tydligt att fotot är överexponerat och därmed felaktigt, enligt deltagarna. Men de hade fel. Allt gjordes helt rätt, eftersom det fotograferades en blond modell i en vit blus framför en vit vägg. Histogrammet måste således ha den beskrivna formen. En korrigering å andra sidan skulle ha resulterat i att modellens blus hade sett grå ut; liksom väggen. Och det hade varit fel!

Många fotografer låter direkt efter fotot tagits hellre kontrollera histogrammet istället för själva bilden. De hoppas kunna upptäcka eventuella fel i exponeringen av fotot med hjälp av histogrammet.

För mig har histogrammet ingen relevans. Jag kan inte se något med dess hjälp som jag inte skulle kunna se utifrån den tagna bilden. Allt som är tekniskt möjligt behöver inte vara meningsfullt ...! Ingen engagerad fotograf låter sig fångas när han fotograferar med ett av motivprogrammen (till exempel "Porträtt" eller "Landskap" eller "Sport") - varför då klamra sig fast vid histogrammet som en källa till påstådd enda sanning? Histogrammet visar bara fördelningen av olika ljusandelar i bilden. Histogrammet visar andelen bildpunkter med olika ljusstyrka/färg.

Det är en stapeldiagram, eftersom det visar väldigt många olika ljusvärden, från djupaste svart till ljusaste vitt. Eftersom ett foto vanligtvis inte har enbart jämn ljusfördelning, utan olika ljusa och mörka områden med skuggor och högdagrarna, visar histogrammet spetsiga kurvor. Dessa spetsar representerar fördelningen av en viss ljusstyrkevärdes frekvens. Inte sällan leder histogrammet till felaktiga tolkningar hos oerfarna användare, till exempel vid motiv med stora kontraster, vid ovanlig färdistribution (som finns hos monokromatiska motiv) och vid high-key- och low-key-motiv.

Figur 1.11: Här visas histogrammet med den ofta påstådda "normalfördelningen". De största spetsarna är i mitten. Vid kanterna finns endast få spetsar, vilket betyder att det bara finns få områden i bilden med extrema mörka och ljusa områden.



(Foto ©: Jens Brüggemann - www.jensbrueggemann.de)

Många fotografer är nöjda först när de har tagit en bild som - med avseende på fördelningen av ljusstyrkevärden - motsvarar exemplet som visas här. Om histogrammet har denna form talar man också om "normalfördelning" av histogrammet.

Vid annan kurvform justeras exponeringen tills formen ungefär uppnås. Bakgrunden är strävan att genomföra en nästan "matematiskt uträknad" (korrekt) exponering. Men det som felaktigt strävas efter som optimalt är den felaktigt förstådda tron på ofelbarheten (av påven och) matematiken.

Det är fel!

Foton kan inte beräknas. Att till exempel följa en viss kurvform i histogrammet säger inte alls något om bildens kvalitet!

Snarare tvärtom! Det är ofta de ovanliga fotona som inspirerar, även ur exponeringssynpunkt. High-key- och low-key-fotona är bland annat populära bland fotografer eftersom de utgör ett alternativ till (exponeringstekniskt) enformighet, till normaliteten.

Men låt oss titta på histogrammen från ett high-key- och ett low-key-foto:

Figur 1.12: Ett foto av två ljushudade blondiner som kysser varandra bör se annorlunda ut exponeringstekniskt än ett foto av två kyssande svarta flickor. I det vänstra exemplet är topparna i de ljusa områdena tydligt synliga i histogrammet, medan vice versa i det högra exemplet är topparna i de mörka områdena.



(Foto ©: Jens Brüggemann - www.jensbrueggemann.de)

Slutsats

Histogrammet försöker lura fotografen att det är ett vetenskapligt grundat hjälpmedel för att avgöra om den tagna bilden är korrekt exponerad. Den som tolkar histogrammet på detta sätt kommer alltid att bli besviken på resultaten. Det är bättre att bedöma bilden som helhet och sedan besluta om exponeringen passar motivet - eller om en annan exponering, över- eller underexponering till exempel, skulle ge ett bättre resultat.

1.2 Bländarsteg

För att göra mängden av ljus jämförbar, även när olika exponeringsparametrar används, är det vanligt i fotografisk praxis att räkna i bländarsteg. En bländarsteg mer innebär en fördubbling av ljuset (av ljusstyrkan). En bländarsteg mindre innebär däremot halvering av ljuset (av ljusstyrkan).

Termen "bländarsteg" kommer från bländaren i objektivet: En ökning med ett steg innebär att den dubbla mängden ljus släpps in genom objektivet (under annars konstanta förhållanden, alltså vid konstant tid och samma ISO-värde).

Också med slutartid och ISO-känslighet kan man räkna i bländarsteg: Fördubbling av slutartiden, till exempel från 1/60 sekund till 1/30 sekund (2*1/60 = 2/60 = 1/30), får bilden att bli dubbelt så ljus som tidigare. Och på samma sätt gäller vid fördubbling av ISO-känsligheten från 200 ISO till 400 ISO att sensorn reagerar dubbelt så känsligt på det infallande ljuset och att bilden blir dubbelt så ljus.

OBS! Ljus adderas

Ljus adderas. Det vet alla som någonsin har slagit på en lampa i sitt vardagsrum och sedan, när det verkade för mörkt, kopplat på fler ljuskällor. En fördubbling av ljusmängden (i tidsmässig bemärkelse eller genom en fördubbling med två identiska ljuskällor) resulterar i en fördubbling av ljusstyrkan (i vårt fall: av det resulterande fotot).

Figur 1.13: Även vid blixtanordningar räknas i bländarsteg. Denna blixtgenerator (broncolor Scoro) har tre ljuskontakter, vars effekt kan justeras individuellt ("asymmetriskt"). För ljuskontakt 1 har värdet 9 ställts in (tillverkare av blixtanordningar använder normalt sett 10 som maxvärde). Detta placerar den 5 bländarsteg över ljuskontakt 2. Och ytterligare 3 över ljuskontakt 1 (det vill säga totalt 8 bländarsteg mer uteffekt än kontakt 1). Förutom visning i bländarsteg kan effekten också visas i joule (= wattsekunder) i menyn.

För kontroll: 25 joule är 5 bländarsteg lägre än 800 joule: 800 – 400 – 200 – 100 – 50 – 25. Varje halvering av effekten (här: varje steg högerut) motsvarar en bländarsteg. Scoro tillåter en maximal effekt på 1600 joule och en minimal effekt på 3,1 joule. På så sätt kan fotografen skapa produktbilder med mycket ljusstyrka eller porträttfoton med låg skärpedjup med endast mycket lite blixtstyrka. I det här sammanhanget talar man om styrkområdet för blixtanordningen. Denna generator kan regleras ner från 10 (1600 joule) till 1 (3,1 joule). Styrkområdet är 9 bländarsteg. Effekten kan halveras nio gånger (med start från maximala effekten 1600 joule).



(Foto ©: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)

OBS! Ju större styrkområdet för en blixtanläggning är, desto fler möjligheter har fotografen. 9-10 bländarsteg styrkområdet för professionella generator-blixtanordningar är numera den höga standarden. För kompaktblixtanordningar är 7 bländarsteg styrkområdet (till exempel på Profoto D1) toppklass. Normalt är snarare 4-5 bländarsteg styrkområdet.

Vid köp rekommenderar jag er att absolut ta hänsyn till en stor styrkazone för blixtanläggningen, så att er kreativitet inte begränsas av tekniska begränsningar och så att ni inte behöver flera blixtanläggningar för olika ändamål! De kommande delarna av denna handledning kommer att behandla kraven på belysningsteknik mer ingående.

1.3 Samspel mellan tid, bländare och ISO-känslighet

För att ni ska kunna förstå de följande förklaringarna bättre, listas först de vanliga värdena (i hela bländarsteg) av de tre exponeringsparametrarna hastighet, bländare och ISO-känslighet:

Hastighet (i sekunder)

8 - 4 - 2 - 1 - ½ - ¼ - 1/8 - 1/15 - 1/30 - 1/60 - 1/125 - 1/250 - 1/500 - 1/1000 - 1/2000 - 1/4000 - 1/8000

Ett steg högerut innebär en minskning av ljusmängden med en faktor 2: Ljuset som träffar sensorn halveras, eftersom tiden som står till buds för det också halveras.

Bländare

1,0 - 1,4 - 2,0 - 2,8 - 4,0 - 5,6 - 8,0 - 11 - 16 - 22 - 32 - 45 - 64

Ett steg högerut innebär en minskning av exponeringen med en faktor 2: Ljuset som träffar sensorn halveras, eftersom öppningen (bländaren) genom vilken ljuset faller har blivit mindre. Tillräckligt mycket för att ljusmängden ska halveras vid samma tid.

ISO-känslighet

50 - 100 - 200 - 400 - 800 - 1600 - 3200 - 6400 - 12800 - 25600

Ett steg högerut innebär en ökning av exponeringen med en faktor 2: Det (konstanta) ljuset som träffar sensorn värderas dubbelt så mycket, eftersom känsligheten hos sensorn har ställts in på dubbelt så hög känslighet.

Som vi vet resulterar kombinationen av dessa tre parametrar (hastighet, bländare och ISO-känslighet) i en specifik exponering. Det var så redan med den första kameran. Och fram till idag har ingenting förändrats i detta avseende!

Figur 1.14: Precis som med nya digitala kameror bestämdes exponeringen också med gamla modeller av de tre parametrarna hastighet, bländare och ISO-känslighet (för filmens del).



(Foto ©: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)

Figur 1.15: Detta foto, taget med Canon PowerShot G11, exponerades på följande sätt: 1/2000 sekund (hastighet), bländare 4,0, ISO-känslighet 100.



(Foto ©: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)



Parametrarna 1/2000 sekund, bländare 4,0, ISO 100 har således resulterat i denna exponering för det ovan visade fotot. Jag arbetade med programautomatik, så jag skulle egentligen behöva skriva att kameran (efter mätning med inbyggd ljusmätare) valde dessa värden (enligt ett schema som är okänt för mig). Jag kunde ha ingripit som fotograf, men mitt enda mål med att ta detta foto av Cortijo var att dokumentera den som plats för mina utomlandsworkshops.

Men jag kunde också ha valt en annan parameterkombination, till exempel:

1/500 sekund, bländare 8,0, ISO 100

eller 1/125 sekund, bländare 11, ISO 50

eller 1/1000 sekund, bländare 16, ISO 800.

Alla dessa kombinationer (och många fler) skulle leda till samma ljusstyrka på bilden. Skillnaderna skulle endast vara i olika bildkvalitet (om högre ISO-värden leder till bildbrus), i olika skärpedjupsutbredningar (tack vare olika bländarinställningar) och i skaknings- och svepeffekter (vid olika långa slutartider). Vid första anblicken skulle dock bilderna se identiska ut, eftersom dessa olika kombinationer alla leder till samma bildljusstyrka.

Ett annat exempel: Följande parametarkonstellationer leder till samma exponering (samma bildljusstyrka):

1/125 sekund, bländare 5,6, ISO 400

eller 1/500 sekund, bländare 4, ISO 800

eller 1/8 sekund, bländare 11, ISO 100

eller 1/30 sekund, bländare 8, ISO 200 eller 1/30 sekund, bländare 16, ISO 800 osv. Som man nu lätt kan förstå finns det många tid-bländare-ISO-kombinationer som alla leder till samma exponering (!). Men eftersom dessa tre parametrar också har andra effekter på bildresultatet är det inte alltid klokt att förlita sig på den kombination som kameran föreslår. Det är bättre att undersöka vilken parametervärdering som skulle vara lämplig av kreativa skäl.

Övningsuppgift:

Figur 1.16: Fyll i de saknade rutorna i tabellen så att samma exponering uppnås varje gång.

Om ni har räknat rätt kan ni kontrollera det här: www.jensbrueggemann.de/news.html (Inlägg från 31.12.2012).

Figur 1.17: I slutändan har en fotograf – exponeringsmässigt sett – endast dessa tre parametrar: tid, bländare och ISO-känslighet. Deras interaktion leder antingen till rätt eller fel exponering. Dessutom är de även väsentliga faktorer för kreativ utformning. Genom att välja motsvarande slutartid kan man frysa rörelse (till exempel löparens flygande hår) eller återge den (till exempel det flytande vattnet från en bergsbäck). Nikon D700 med 4.0/24-120 mm Nikkor vid använt brännvidd 120 mm. 1/800 sekund, bländare 7,1, ISO 200.



(Foto ©: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)

Med enbart kamerans möjligheter har vi täckt allt som kan ha inflytande på exponeringen med de tre parametrarna tid, bländare och ISO-känslighet. Men det finns fortfarande en fjärde möjlighet att påverka exponeringen, nämligen att medvetet tillföra (eller ta bort) ljus. För detta lämnar vi dock den kameratekniska sidan och utökar vår kreativa potential genom belysningstekniken.

Fotografer breddar sin kreativa utrymme när de aktivt tillför ljus till motivet (eller tar bort). Därmed läggs det till en fjärde parameter till de tre exponeringsparametrarna: det aktivt tillförda (eller borttagna) ljuset. Framöver har fotografen följande fyra parametrar för att kontrollera bildens ljusstyrka:

• Slutartid = Kamera

• Bländaröppning = Kamera

• ISO-känslighet = Kamera

• Ytterligare belysning = Belysningsteknik

OBS!

Det finns tre skäl till att använda belysningsteknik: 1. praktiska skäl, 2. tekniska skäl och 3. kreativt-gestaltande skäl. Detta kommer vi att behandla utförligt i nästa del av denna handledning: Kapitel 2: "Tre skäl varför belysningsteknik bör användas".