Här är en översikt över de olika kapitlen:
Del 01 - "Drömjobb" konsertfotograf?
Del 02 - Juridiska frågeställningar
Del 03 - Särdrag inom konsertfotografering
Del 04 - Beteendet i "graven"
Del 05 - Den lämpliga utrustningen för konsertfotografer
Del 06 - Tips och tricks från (konsertfoto-) proffsen
Del 07 - Bildkomposition (Del 1)
Del 08 - Bildkomposition (Del 2)
Del 09 - Rekommenderade kamerainställningar
Del 10 - Efterbehandlingen
Figur 2-1: Som erfaren fotograf förvånas man alltid över många konsertbesökares "mod", som obehindrat tar foton (och även videor) med sina mobilkameror under konserten - olovligt - och sedan sprider dem helt vårdfritt på Facebook, Youtube och andra internetplattformar ... Nikon D800 med 2,8/70-200mm Nikkor vid använd brännvidd 170mm. 1/200 sekund, bländare 4,5, ISO 800.
(Foto © 2013: Jens Brüggemann, www.jensbrueggemann.de)
Erfarna konsertfotografer kan "sjunga en sång" om hur svåra förhandlingarna ofta är med konsertarrangörerna, som i sin tur själva förhandlar med artisterna - eller deras management. Konsertarrangörer överför endast restriktioner som de har fått från artisterna. De har ofta inte mycket spelrum.
Figur 2-2: Kylie Minogue på konserten under Aphrodite-Les Folies-turnén 2011 den 1 mars 2011 i Berlin. Denna sångerska, eller snarare hennes management, anses enligt insatta vara en av de "svåraste" förhandlingspartnerna när det gäller att ge tillstånd för fotografering (och senare publicering av foton). En tumregel gäller (med några få berömvärda undantag som exempelvis U2, Scorpions, Westernhagen och andra): ju mer kända artisterna är, desto svårare är förhandlingarna om fototillstånd och publicering av foton. Om en stjärna (eller hennes management) inte tycker om att främmande professionella fotografer tar bilder vid konserten, kan fotografering ibland helt stoppas.
Då tar en "husfotograf" över, som därför kan erbjuda exklusiva bilder från konserten - naturligtvis efter överenskommelse med managementet (som med vetorätt kan förhandsgranska missnöjda bilder). Canon EOS-1D Mark IV med EF 2,8/400mm L IS USM. 1/250 sekund, bländare 2,8, ISO 1000.
(Foto © 2011: DAVIDS/Sven Darmer - www.svendarmer.de)
"En speciell form av munkavle är dock att bilderna endast får ges till en mediakanal, det vill säga en tidning, att tas bort från arkivet efter en viss tid och/eller att ges till managementet för godkännande innan publicering. Censur." (Konsertfotograf Sven Darmer, i fotoboken "Konsertfotografi" av Brüggemann, Becher, Meister, Darmer, Lippert; mitp förlag, 1:a upplagan 2012).
Men varför kan artisterna - via konsertarrangörerna - ensidigt driva igenom sina krav så starkt gentemot fotograferna? Det finns trots allt pressfrihet som ska möjliggöra en opartisk rapportering. För att förstå den rättsliga sidan av denna för fotografer ogynnsamma situation (artisten eller deras management förhandlar om konsertframträdandet med konsertarrangören, som sedan som förhandlingspartner med fotograferna fastställer villkoren under vilka fotografering kan ske) måste man förstå verkningarna av "Rätten för den avbildade personen till sitt eget bild" och "Husrätt", varför båda kommer att förklaras lite mer utförligt nedan.
Figur 2-3: Robbie Williams (här på gratiskonserten den 23 oktober 2009 i Berlin) har vid detta laget, sedan han var tillsammans med sin flickvän/fru Aida Fields, avskaffat munkavtalen. För några år sedan var bilder som dessa dock sällsynta, eftersom det var svårt att få ackreditering.
(Foto © 2009: DAVIDS/Sven Darmer - www.svendarmer.de)
2.1 Rätten för den avbildade personen till sitt eget bild
Hur skulle ni känna er om ni en dag, vid kassan i mataffären, upptäckte en cigarettpaket som bär er bild? Och under står det (ungefär och inom citattecken för att förleda till att det är ett ursprungligt citat från den som avbildas, alltså er): "Jag röker XYZ-cigarettor för mitt liv! Bara dessa ger mig självförtroende och gör mig lycklig!" Skulle ni vara entusiastiska? Eller skulle ni känna er utnyttjade? För ni blev ju inte tillfrågade om ni ville göra reklam för ett cigarettmärke; och ni fick inte heller någon ersättning ...
Och hur ser det ut om ni är övertygade icke-rökare, eftersom ni delar den - också vetenskapligt bevisade - åsikten att cigaretter är ansvariga för döden av miljontals människor? Vad skulle era första spontana tankar vara om ni skulle se ert ansikte på en av dessa dödbringande cigarettpaket?
"Det går inte! De kan inte bara göra det! Utan att fråga mig! Nå, de ska få höra av min advokat!" Så eller liknande skulle säkert vara er första reaktion. Och även er advokat skulle bekräfta att ni har goda chanser att stämma tobaksindustrin för underlåtenhet och skadestånd, eftersom "Rätten för den avbildade personen till sitt eget bild" säger att varje person själv bör kunna bestämma om över huvud taget och i vilket sammanhang bilder av hen ska publiceras.
§ 22 KonstUrhG
"Avbildningar får endast spridas med samtycke från den avbildade och visas offentligt. Samtycket anses vara givet om den avbildade har fått ersättning för att låta sig avbildas. (...)"
För vår just nämnda situation, er bild på cigarettpaketet, betyder detta: Ni blev varken tillfrågade eller ersatta för att tobaksindustrin använder er bild i sin marknadsföring, varför era chanser till en framgångsrik rättsprocess, om det inte leder till en utomrättslig överenskommelse, är mycket goda.
Men återgå till konsertfotografering. Nu uppstår frågan, om det finns undantagsbestämmelser till denna paragraf som gör att publicering av konsertbilder ändå är möjlig, även utan uttryckligt tillstånd från de avbildade konstnärerna (och konsertarrangörerna, se 2.2 Arrangörens äganderätt).
Först och främst måste man undersöka om konsertbilder får publiceras om man har betalat inträde (och konstnären har fått honorar för sin prestation). lagen § 22 i lagen om konstupphovsrätt säger: "Tillstånd anses medges om den avbildade fått ersättning för att han/hon blivit avbildad."
Men ersättningen ska inte ses som betalning för att konstnären har fotograferats utan snarare som betalning för att hen har framfört musik. Ingen fotograf kommer att klara sig i domstol genom att hävda att det att konstnärerna fotograferas är en del av deras skyldigheter om de får betalt för sin prestation.
Figur 2-4: Dick Brave (alias Sasha) får sitt honorar för sina framträdanden för att underhålla publiken musikaliskt. Det är ingen fotoersättning, alltså ingen ersättning för att hen fotograferar sig med konsertbesökare och -fotografer och godkänner publiceringen av bilderna i någon form. Nikon D4 med 1,4/85mm Nikkor. 1/200 sekund, bländare 2,5, ISO 2500. Bilden togs vid den hyllade konserten på Zeltfestival Ruhr den 26 augusti 2012.
(Bild © 2012: Jens Brüggemann, www.jensbrueggemann.de)
Men finns det kanske andra undantagsbestämmelser som ändå möjliggör publicering av konsertbilder? § 23 konstupphovsrättslagen ("Lag om upphovsman till konstnärliga verk och fotografier") listar undantag från den allmänna förbudet:
§ 23 KonstUrhG
"(1) Utan det krävda samtycket enligt § 22 får följande spridas och visas:
• Porträtt från det samtida området";
• Bilder där personer endast förekommer som bihang bredvid en landskap eller annan plats;
• Bilder från möten, parader och liknande händelser där de avbildade personerna deltagit;
• Porträtt som inte beställts, men där spridningen och visningen tjänar konstens högre intresse."
• till 1.: Konserter klassas regelbundet av rättsväsendet som samtida händelser som kan rapporteras även utan särskilt tillstånd. Förutsatt att inga andra rättigheter hos de avbildade eller tredje part bryts, vilket sällan är fallet vid konsertevenemang, förutom några undantag för de "gratis-och-utomhus-konserter", som står i 2.2 Arrangörens äganderätt.) Dessutom ska rapportering om en konsert händelse ses annorlunda än om en musikers ansikte, fångat vid en konsert, används för andra kommersiella syften som t.ex. reklam för en specifik produkt. Medan musiker måste acceptera rapportering tillåts inte användningen av porträtten för reklamändamål.
• till 2.: Konsertbilder där musikerna av bildkonstnärliga skäl bara är mycket små på den enorma scenen antas antagligen inte heller att ses som fritt publicerbara, eftersom även i sådana bilder klassificeras musikerna - oberoende av speciell bildkomposition - inte som "bihang" bredvid en "annan plats". Uttrycket "bihang" ska därför inte bara tolkas beroende på storleken, utan framför allt också på betydelsen i förhållande till bildutsagan. DJ Bobo kan se mycket liten ut på en stor scen, men för en bild som visar en del av hans konsert är han helt klart av betydelse och ska därför inte bara ses som "bihang".
• till 3.: Om en musiker, när hen ger en konsert, enligt §23 punkt 1 stycke 3 i konstupphovsrättslagen deltar i en "möte", en "parad" eller en "liknande händelse"? Frågan bör besvaras negativt här; lagstiftaren har menat demonstrationer, politiska marscher, etc. När en musiker ger en konsert, är detta inte något av undantagsfallen enligt §23 punkt 1 stycke 3 i konstupphovsrätten som skulle motivera publicering av bilder från detta utan konstnärens samtycke.
Summering av ämnet
Rätten för den avbildade personen till deras eget foto som en särskild utveckling av den allmänna personlighetsrätten ska förstås som ett skydd för individen, för att förhindra att någon sprider/publicerar deras bild godtyckligt. Särskilt för reklam- och merchandisingändamål får bilder inte användas utan vidare. För att inte detta skydd ska underminera pressfriheten har lagstiftaren skapat undantagsregler (se §23 stycke 1 i konstupphovsrättslagen) som tillåter pressfotografer att publicera foton utan medgivande från den avbildade personen, exempelvis om de är av särskild historisk betydelse. Den nyare rättspraxisen använder en stegvis skyddsmodell: I varje enskilt fall måste en intresseavvägning göras för att bedöma om fotot av den berörda personen är av historisk betydelse och därför kan publiceras inom ramen för rapportering.
Regeln är: Ju mer en person är av allmänt intresse, desto mer kan foton där personen är avbildad användas för rapportering - även utan samtycke från den avbildade personen.
I praktiken för konsertfotografering finns det emellertid ett annat rättskonstrukt som möjliggör fotografering och publicering av resultaten genom förhandlingar som en möjlighet. Dessa förhandlingar sker dels mellan musikern och konsertarrangören och dels mellan konsertarrangören och fotografen. Detta möjliggörs genom konsertarrangörens "Hausrecht" (husets rätt), vilket vi vill titta lite närmare på med tanke på dess betydelse inom området för konsertfotografering.
2.2 Arrangörens husrätt
Föreställ er att ni håller en fest hemma hos er. På festen kommer alla vänner och bekanta som ni har bjudit in. Främmande personer kan ni, men behöver inte, släppa in i er bostad; på samma sätt har ni självklart rätten att visa ut oönskade gäster (som till exempel startar bråk mellan gästerna i berusat tillstånd eller förstör er finaste möbel). Ni kan bestämma vilken musik som spelas, om TV:n ska vara på eller om gästerna får trampa ner de nyplanterade blommorna i trädgården. Kort sagt: Ni har husrätten, och gästerna måste följa era instruktioner! Den som inte gillar det kan gå därifrån eller till och med tvingas lämna bostaden (i värsta fall med hjälp av polisen).
Och likadant är det inom musikbranschen, där konsertarrangören - i samråd med de uppträdande artisterna - bestämmer vad fotograferna (om de över huvud taget får vara där) får och inte får göra. En tumregel är: Ju mer populära de uppträdande artisterna är för tillfället, desto starkare är deras förhandlingsposition gentemot arrangören. Det betyder att mycket kända artister nästan kan diktera sina krav enligt eget behag - och arrangören säger "ja" till allt för att över huvud taget möjliggöra en uppträdande av artisten eller artisterna.
Bild 2-7: Dessa konsertfotografer var alla "ackrediterade". De hade tillstånd från arrangören att fotografera under konserten och även att publicera fotona. Innan konserten hade det genomförts överenskommelser mellan arrangören ("husbonden") och sångaren som skulle uppträda (här: Jan Delay), om fotografering var tillåten, hur länge, när och i vilken omfattning de tagna fotona fick publiceras. Särskilt det sista steget, den kommersiella användningen av de tagna bilderna genom licensiering (vanligtvis säljs inte den "fysiska" bilden, utan licensen att publicera den, till exempel i tidningar, på webbplatser, etc.) ingriper i den tidigare nämnda husrätten hos konsertarrangören. Därför bör man aldrig - bara för att man inte upptäcktes under fotograferingen vid en konsert - publicera eller dela de tagna bilderna, om man inte uttryckligen har skriftligt godkännande från arrangören för detta. Nikon D3S med 2,8/24-70mm Nikkor vid använd brennvidd 24mm. 1/160 sekund, bländare 3,5, ISO 5000. 
(Foto © 2010: Jens Brüggemann, www.jensbrueggemann.de)
Summering
"Arrangören för en konsert har samtliga de rättigheter som rör evenemanget. Detta inkluderar särskilt husrätten. Därför kan han förbjuda fotografer att ta och sälja foton från evenemanget eller av de uppträdande artisterna. Detsamma gäller för andra slutna evenemang, som till exempel sportevenemang." (Från läroboken: "Fotografie und Recht", Kötz/Brüggemann, medp-förlag, april 2009, 34,95 euro, cirka 200 sidor)
Bild 2-8: När Mick Jagger (faktiskt aktiv inom musikbranschen i 52 år!) gör en konsert med sina Rolling Stones, kommer arrangörerna inte hålla fast vid sina villkor om bandets framträdande skulle hotas. Fotot visar Mick Jagger under Rolling Stones-konserten på Berlins Olympiastadion den 15 juni 2003. Vid detta laget (2014) har Rolling Stones stått på scenen i över ett halvt sekel. Rykten om att bandet ska upplösas - där interna dispyter vanligtvis framfördes, främst mellan Mick Jagger och Keith Richards - har det alltid funnits i Stones bandhistoria. De har förmodligen även bidragit till att konserterna regelbundet varit utsålda - på grund av potentiella konsertbesökares oro över att bandet verkligen var på väg att upplösas och att det var sista chansen att se Stones live. Troligen var det dock bara en del av Stones geniala marknadsföring, eftersom de redan på sextiotalet konstgjort sitt image som "rockens busiga pojkar" (trots att de egentligen kom från goda, borgerliga förhållanden). (Foto © 2003: DAVIDS/Sven Darmer - www.svendarmer.de) 
Som precis diskuterats är husrätten avgörande för att det är fråga om slutna evenemang. Det innebär att det inte nödvändigtvis behöver vara ett "hus" där evenemanget äger rum för att husrätten ska gälla. Även evenemang utomhus som exempelvis stängs av med ett staket, så att inte vem som helst fritt kan komma in på festivalområdet, omfattas av husrätten. Särskilt på många musikfestivaler under sommarmånaderna är områdena där evenemangen äger rum avgränsade med ett staket eller en plankvägg. Detta syftar främst naturligtvis till att placera en eller flera biljettkassor vid ingångarna och begära inträde av besökarna till festivalen. Att arrangören genom detta samtidigt förvärvar husrätten betraktas som en trevlig bieffekt. Avgörande är dock friåtkomsten som nu inte längre finns tillgänglig på de flesta festivaler på grund av avspärrningsåtgärderna.
Men det finns också musikfestivaler som medvetet avstår från att spärra av för att möjliggöra för alla att gratis delta i evenemanget. Dessa "Gratis-ut-och-stända-festivaler" organiseras oftast med stor passion och främjas av kommunen av kulturella skäl. Dessa evenemang är otänkbara utan sponsorer som utnyttjar evenemangen för marknadsföring för att skapa en positiv varumärkesimage hos den aktuella målgruppen.
Bild 2-9: Bochum Total är en sådan framgångsrik (och etablerad sedan flera år tillbaka) musikfestival som årligen äger rum på sommaren i centrala Bochum och är fritt tillgänglig för alla. I år förväntas cirka en miljon besökare till det kostnadsfria evenemanget. Här kan även fotografer från publikhavet (platserna är oftast inte sämre än i fotodiket, som bara är till för ackrediterade fotografer) ta konsertfoton utan att behöva lägga ner tid på ackreditering i förväg. (Tips: Säkra en av de främre platserna i god tid; det är bäst att dyka upp minst en halvtimme innan konserten börjar). Detta foto av gitarristen från Apologies, I Have None, togs i juli 2013 på Bochum Total. Jag stod längst fram bland andra konsertbesökare, eftersom jag hade bestämt mig för att ta några foton här först på kort varsel och ackreditering inte längre var möjlig.
Till skillnad från kollegorna i pressgraven hade jag visserligen mindre armbågsutrymme, men hade fördelen gentemot dem att jag genom det något större avståndet till scenen inte hade en sådan "nedifrån-perspektiv". Nikon D4 med 1,4/85mm Nikkor. 1/1600 sekund, bländare 2, ISO 2500.
(Foto © 2013: Jens Brüggemann, www.jensbrueggemann.de)
2.3 Den panoramiska friheten
Många fotografer tror att de vid fotografering av konserter utomhus kan åberopa den panoramiska friheten. Men detta är felaktigt, som en titt i upphovsrättslagen visar:
§ 59 UpphA – Verk på offentliga platser
"(1) Tillåtet är att mångfaldiga, sprida och offentligt återge verk som befinner sig permanent på offentliga vägar, gator eller platser, genom måleri eller grafik, med kamera eller genom film. Dessa befogenheter gäller endast för verk som är synliga från utsidan."
De avgörande kriterierna är "permanent" och "offentlig". En "gratis-och-utomhus-festival" är visserligen per definition "offentlig", men aldrig "permanent", eftersom den bara tillfälligt befinner sig offentligt. Efter festivalen rivs scenerna ner igen, ljus- och evenemangstekniken och likaså musikinstrumenten. Men vad som täcks av den panoramiska friheten enligt § 59 UpphA är fotografierna av yttre delar av byggnader, förutsatt att de är tagna från en offentlig väg, en gata eller en plats. Detsamma gäller för andra upphovsrättsligt skyddade verk som skulpturer, installationer, osv. Tillfälliga konstaktioner (som musikfestivaler) är däremot inte permanenta verk enligt § 59 UpphA.
2.4 Har (konsert-) fotografer också rättigheter?
Ja. Självklart!
Upphovsrättsskydd
"Upphovsrättsskyddet uppstår med skapandet av ett fotografi själv och behöver därför inte ansökas om. Varje upphovsrättsinnehavare har rätt att bli namngiven vid publicering av ett foto, även i reklam, vilket även för oss fotografer är en inte att underskatta marknadsföringsåtgärd. Upphovsrättsskyddet för ljusbilder finns kvar i 70 år efter upphovsmannens död, för fotografier är det 50 år." (ur läroboken: "Fotografi och lag", Kötz/Brüggemann, medp-Verlag, April 2009, 34,95 euro, ca. 200 sidor). Våra foton är upphovsrättsskyddade. Det spelar ingen roll om fotona är särskilt konstnärligt utformade eller bara uppstod som en snabbtagen bild. Denna åtskillnad mellan "ljusbilder" och "ljusbilder" är endast relevant när det gäller bildernas skyddstid: Upphovsrättsskyddet för ljusbilder finns kvar i 70 år efter upphovsmannens död, för fotografier är det 50 år.
Bild 2-10: Bra att veta: Även denna bild från konserten med Wir sind Helden- är upphovsrättsskyddad. Denna skydd behövde jag inte ansöka om, utan den uppstod vid den tidpunkten då jag tryckte på utlösaren (alltså vid den tidpunkt då bilden togs; samtidigt). Nikon D3S med 1,4/85mm Nikkor. 1/250 sekund, bländare 3,5, ISO 2000. 
(Foto © 2011: Jens Brüggemann, www.jensbrueggemann.de)
För konsertfotografin är det emellertid avgörande vad som har förhandlats fram mellan parterna. Med andra ord: Om vi (till exempel från en svag förhandlingsposition) accepterar alla konsertarrangörers kvävande kontrakt, har vi ingen rätt att klaga över att vi har överlåtit alla våra konstnärliga och ekonomiska friheter.
Naturligtvis är en enskild fotograf knappast i stånd att alltid få sina önskemål igenom. Standardfallet kan bäst beskrivas med "Ta det eller lämna det!" Annorlunda uttryckt: Vi fotografer måste följa konsertarrangörernas villkor - eller avstå från att rapportera med hjälp av fotografi.
Och just detta är en ingångspunkt som inte gör vår position sååå dålig: Om vi också kan övertyga de andra kollegorna inom pressen om att vi alla tillsammans - utan att "spilltunnel" bryter sig ur våra led - bojkottar konsertarrangemang där ackreditering endast är möjlig genom att ingå kvävande kontrakt, då kommer även musiker och konsertarrangörer så småningom att inse att de är beroende av det goda arbete som (press-) fotografer utför. För vackra bilder från en konsert är också alltid en utmärkt - och framför allt gratis - reklam för denna.
Följande (i praktiken fakta) villkor ("kvävande avtal") bör ingen konsertfotograf acceptera:
• Arrangörens eller musikerns vetorätt när det gäller publicering av foton från konserten: Denna restriktion innebär censur! Låt inte någon ta ifrån er beslutet om vilka foton ni kan publicera!
• Förkortning av fotograferingstiden till 10 sekunder för de första 3 låtarna. Det är ren trakasseri och innebär att ni är under enorm stress, för vem kan producera konstnärligt värdefulla resultat på 30 sekunder? Ett enastående foto skulle vara en ren tillfällighet - men inte längre ett resultat av skicklighet.
• Förskrivna fotovinklar: Låt er inte begränsas av icke-fotografer vad gäller bildkompositionen! Argumentera istället för att ni behöver er konstnärliga frihet för att leverera bra resultat.
• Förskriven bildredigering (till exempel att smalna av artisterna): Bildmanipulationer är i dagens läge (tyvärr!) inte ovanliga inom bildrapporteringen, vilket även konsertfotografi omfattas av, men är inte (ännu) nödvändigtvis vanligt (se handledning 10: Efterbehandling). Därför, vägra om artisten vill retuscheras eller smalnas av av ytlighet. Därutöver tar en sådan krävande bildredigering onödig tid (och därmed pengar) av er.
Avslutande slutsats
Ingen annan gren inom fotografi har så många begränsningar för fotografer som konsertfotografi. Men låt er inte slås ner! Även om varje enskild fotograf befinner sig i en svag förhandlingsposition gentemot konsertarrangörer och musiker (eller deras management) bör inte varje avtal som presenteras skrivas på blindt. Senast när avtalsvillkor leder till att konstnärlig eller ekonomisk frihet för fotograferna påtagligt begränsas, är det mer meningsfullt att helt avstå från bildrapportering! Om fotograferna är överens sinsemellan kommer arrangörer, musiker och manager snabbt inse att de visserligen inte är beroende av en enskild fotograf, men också att de trots allt inte kan vara utan insatserna och kunskaperna hos fotograferna generellt.
Figur 2-11: Om stämningsfulla foton från konserter inte längre publiceras i pressen, uteblir en viktig marknadsföringseffekt för musikerna. De tjänar nämligen på att det rapporteras gratis om dem och deras (lyckade) konserter. Just fotona är det som uppmuntrar tidnings- och magasinläsare att själva gå på en konsert med favoritbandet igen.
På så sätt är vi konsertfotografer inte bara tiggare gentemot musiker och konsertarrangörer, utan också professionella konstnärer som med sina bilder bidrar på ett icke obetydligt sätt till att konserter över huvud taget kan äga rum i massomfattning. Jan Delay med band i augusti 2010 inom ramen för Zeltfestival Ruhr. Nikon D3S med 2,8/24-70mm Nikkor vid använd brännvidd 55mm. 1/2000 sekund, bländare 5,6, ISO 3,200.
(Foto © 2010: Jens Brüggemann, www.jensbrueggemann.de)
2.5 Licensavgifter: Beräkning och förhandling
Den som vill sälja sina (konsert-)foton kommer naturligtvis att fundera på hur mycket han eller hon kan få per foto. Speciellt för nybörjare är det mycket svårt att fastställa försäljningspriset.
Följande koncept för användarrättigheter ska hjälpa er att få en känsla för vad ett "rimligt" pris är.
Vanligtvis säljer professionella konsertfotografer inte längre fysiska foton ("kopior"), utan användningsrättigheter. Även om fysiska foton fortfarande i undantagsfall överlämnas (det vanliga är numera att digitala foton överförs i internetåldern) bestäms försäljningspriset inte av värdet på fysiska foton utan av omfånget av hur kunden vill använda fotona.
Man skiljer här mellan saklig, rumslig och tidsmässig användning.
Saklig användning:
Här är det avgörande, för vad fotona används. Omfånget är större ju fler användningsområden bildanvändaren har tänkt sig. Exempel är: Användning av fotona i en dagstidning för rapportering, för en tidskrift för att illustrera artikeln om bandets historia, för ett CD-omslag för bandets senaste CD, för ett bandposter, som reklamflyer för nästa konsertturné etc. Det blir klart att arvodet som fotografen bör få för fotona är större ju fler användningsområden som är avsedda.
Rumslig användning:
Vid omfånget av rumslig användning handlar det om var (geografiskt sett) fotona ska publiceras överallt. Det gör skillnad om fotona bara ska visas i lokalnytt i en tidning i Bochum eller i en nationell tidskrift eller till och med europeiskt eller världsomfattande. Ju större det geografiska området är där fotona publiceras, desto högre borde fotografens arvode vara.
Tidsmässig användning:
Om ni säljer en bild för en affisch som hänvisar till den kommande turnén för det avbildade bandet, bör ert arvode vara desto högre ju längre affischerna hängs upp (ju längre turnén pågår). Det är lätt att förstå att foton på en affisch som bara visas i två veckor inför kommande konserter för ett band ger mindre arvode än om affischen hänger under månader på reklamskyltar etc. Principen gäller: ju längre användningstiden, desto högre intäkt för att tillhandahålla fotona eller fotona.
Detta koncept för användarrättigheter säger än så länge inget om den faktiska höjden på bildarvodet; det syftar endast till att differentiera om olika användningar (i saklig, rumslig eller tidsmässig syn) av foton planeras.
Det får inte glömmas att bildarvoden inte är "fastställda" någonstans - utan resultatet av förhandlingar mellan upphovsrättsinnehavaren (oss fotografer) och användaren (användaren av fotona). Att försäljningsintäkterna för användningsrättigheter till foton har minskat märkbart på grund av den digitala bilderfloden är ett bevis på det. Även fördelningen av användningsrätter för foton ("försäljningsintäkter") omfattas av marknadsekonomins lagar om utbud och efterfrågan.
Den som ändå förväntar sig "konkreta priser" för överlåtande av sina fotanvändningsrättigheter hänvisas till publikationen "Bildhonorare 2014" av MFM (Mittelstandsgemeinschaft Foto-Marketing) från BVPA (Bundesverband der Pressebild-Agenturen und Bildarchive e.V.): "De årligen reviderade och uppdaterade bildarvodsenheterna från Mittelstandsgemeinschaft Foto-Marketing (MFM) finns tillgängliga i tryckversion sedan februari. Översikten över de marknadsmässiga ersättningarna för bildanvändningsrätter tjänar marknadsdeltagarna - både bildleverantörer och -köpare - som en kalkulations- och förhandlingsgrund." (Källa: http://www.bvpa.org/news/1026-mfm-bildhonorare-2014)
Dessa arvodesrekommendationer ska inte ses som en fast storlek i förhandlingarna om "rimliga" priser för fotoanvändningar, utan som en grov riktlinje inom ramen för prisförhandlingar mellan leverantör och köpare. De används för övrigt regelbundet av de tyska domstolarna som en riktlinje för att bedöma priset för fotoanvändningar.
Bild 2-12: Hur mycket arvode skulle jag kunna ta för denna bild av Wolfgang Niedecken, frontmannen för gruppen BAP? Tja, det beror på vad bilden ska användas till (ett CD-omslag ger mer arvode än publicering i en dagstidning som rapporterar om gårdagens konsert), hur länge bilden ska publiceras (till exempel är det en stor skillnad om bilden endast ska användas i 1 dag, som i en dagstidning, eller under 20 år eller längre, som på ett CD-omslag) och hur stor den geografiska spridningen av bilden är (kommer den endast att publiceras i Köln eller till och med globalt?). MFM:s rekommenderade "Bildhonorare 2014" från BVPA ger här värdefull vägledning i förhandlingarna med bildanvändaren. Nikon D3S med 1,4/85mm Nikkor. 1/400 sekund, bländare 2,2, ISO 1250.
(Foto © 2011: Jens Brüggemann, www.jensbrueggemann.de)
