Del 03 - Fotografera stjärnbilder.

Stjärnbilden Lejonet med inritade förbindelseslinjer samt inlagd, figurativ representation. Det rör sig om en montag av denna titelbild: Landskapet och skymningen på himlen kommer från ett annat foto respektive har genererats med Photoshop.

Del 3: Fotografera stjärnbilder

De flesta känner till åtminstone några av stjärnbilderna. Mycket kända är Big Dipper och Orion. Även om man inte själv sett dem, så är stjärnbilderna i zodiaken åtminstone bekanta för de flesta till namnet.

En stjärnbild är en grupp stjärnor som tack vare sin position i förhållande till varandra bildar en mer eller mindre iögonfallande eller lätt att komma ihåg geometrisk arrangemang. Det är viktigt att fastställa att detta arrangemang är rent slumpmässigt. Det innebär att stjärnorna i en stjärnbild inte har något astrofysikaliskt samband, utan skapades av människor med inslag av fantasi för att kunna orientera sig bättre på natthimlen och skapa ordning i stjärnhavet en klar natt.

Stjärnbilderna förblir i en människas liv, till och med över många generationer, praktiskt taget konstanta, d.v.s. de kan observeras i samma konstellation hela tiden. Eftersom denna relativa placering av stjärnorna verkar förbli oförändrad, talar man om alla stjärnor som "fasta stjärnor" och skiljer dem således från de fem med blotta ögat synliga planeterna, som som "vandrande stjärnor" ändrar sin position bland de fasta stjärnorna redan inom loppet av dagar och veckor.

Men även stjärnorna uppvisar en, om än mycket långsam, egen rörelse. Riktningen för de enskilda stjärnornas rörelse är inte identisk, så att himmelens utseende förändras mycket väl över långa perioder, och begreppet "fasta stjärnor" skulle inte längre kunna rättfärdigas. Om vi hade möjlighet att titta på natthimlen för 50 000 år sedan eller om 50 000 år, skulle praktiskt taget ingen av de idag kända stjärnbilderna vara igenkännbara.

Och det faktum att vi ser in i en tredimensionell rymd där stjärnorna i en stjärnbild är grupperade i djupet och därmed inte visar några likheter med avseende på deras avstånd, tydliggör stjärnbildernas godtyckliga natur. Från en annan plats i universum, många ljusår från jorden, skulle således även de bekanta stjärnbilderna lösa upp sig.

Detsamma gäller för stjärnbilderna i zodiaken, genom vilka solen färdas under året. Att tillskriva vissa egenskaper hos människor till dem och påstå att de har en inverkan på jordens öden är astrologinas ständigt förgäves strävan. Å andra sidan betraktar astronomins vetenskap stjärnbilderna endast som vad de är — nämligen en orienteringshjälp.

Under historisk tid fanns det kulturella skillnader i namngivningen och även grupperingen av stjärnorna till stjärnbilderna, men sedan 1925 har man internationellt kommit överens om 88 olika stjärnbilder, varav dock bara en del är synliga från Tyskland. Många stjärnbilder på södra stjärnhimlen, såsom den framträdande "Southern Cross", stiger aldrig upp över horisonten här.

Vissa stjärnbilder bildar en mycket iögonfallande form och det krävs lite fantasi att koppla figuren till dess namn. I andra fall är det svårt eller till och med omöjligt att se något figurativt i dem. Ett bra exempel för det förstnämnda fallet är Big Dipper, som består av sju stjärnor som tydligt bildar konturen av en vagn med stång. Hur man ska kunna uppfatta en hund i de två (!) stjärnorna i stjärnbilden "Small Dog" förblir å andra sidan en gåta.

Inte varje stjärnbild innehåller en eller fler ljusa stjärnor, vissa formas av ljussvaga stjärnor så att de bara är synliga under en mörk natthimmel. Orion med sina ljusa stjärnor kommer du fortfarande att kunna känna igen även i en upplyst stad, medan den relativt okända stjärnbilden "Räven" bara består av ljussvaga stjärnor, osynliga för blotta ögat när himlen är upplyst med konstgjort ljus.

Det finns också stora skillnader när det gäller storleken på stjärnbilderna, d.v.s. hur stora de är och vilken yta de upptar. Stjärnbilden Hydra sträcker sig från huvudet till svansen över nästan 100 grader. Å andra sidan är stjärnbilden Delphin begränsad till endast sex graders scheinbar utsträckning.

Tekniskt sett är det inte en stor utmaning att fotografera stjärnbilderna. Men förutsättningarna måste vara skapade eller skapas:

Bestämma himmelsriktningarna

Första steget för orientering på natthimlen är att känna till himmelsriktningarna. I del 2 av handledningen ("Stjärnbilder fotograferade med stjärnlåda") har du fått en handledning som du kan läsa där om du behöver.

Identifiera stjärnbilderna

Den som vill fotografera stjärnbilder måste naturligtvis kunna identifiera och hitta dem också. Det finns en viss likhet med att orientera sig i en främmande stad; även där tar det tid att hitta rätt. Till skillnad från på stjärnkartor är förbindelseslinjerna eller figurerna på himlen naturligtvis inte synliga! Jämför bara följande bild med titelbilden på denna handledning:



Stjärnbilden Lejonet, som den ser ut på himlen. Utan hjälplinjer blir det betydligt svårare att identifiera den.



I verkligheten läggs svårigheten till att åtminstone för en nybörjare är den scheinbara storleken på en stjärnbild på himlen svår att uppskatta och i dess omedelbara omgivning är det naturligtvis även andra stjärnor som är synliga och avleder från det sökta mönstret. Den goda nyheten är att man så snart man en gång funnit och entydigt identifierat en stjärnbild inte kommer att glömma den så snabbt, så att man på en annan natt efter en kort tid hittar den igen, även om den befinner sig på en helt annan plats på himlen.

Stjärnornas årsrytm

Många stjärnbilder är synliga endast under vissa årstider, eftersom jorden rör sig runt solen. Det innebär att solen sett från jorden rör sig genom stjärnbilderna i zodiaken under ett år. Om till exempel solen står i stjärnbilden Oxen är denna stjärnbild inte längre synlig på natten, eftersom den då – tillsammans med solen – befinner sig på daghimlen. I stället kan den exakt motsatta stjärnbilden, Skorpionen, vid samma tidpunkt observeras tydligt.

Eftersom rytmen upprepas årligen finns det verkliga vår-, sommar-, höst- och vinterstjärnbilder. Skorpionen är en klassisk sommarstjärnbild, Lejonet tillhör vårdagens himmel och Oxen syns på vinterhimmeln.

Men denna indelning är inte helt strikt, eftersom den gäller endast om du alltid observerar på kvällshimlen runt kl. 22. Om du tittar på stjärnhimlen tidigare på kvällen kommer du fortfarande att se stjärnbilderna från föregående årstid på himlen, vilka sedan under de kommande timmarna går ner i väster. Och om du stannar uppe till långt in på andra halvan av natten får du en "förhandsvisning" av stjärnhimlen för den kommande årstiden.

Det avgörande frågan är alltså vilka stjärnbilder som syns var och när på himlen. Ett mycket användbart hjälpmedel för att klargöra detta är den "vridbara stjärnkartan". På den kan du ställa in datum och tid för observation, och sedan se vilka stjärnbilder som är synliga och i vilken riktning på himlen vid den tiden.



Den vridbara stjärnkartan visar den just nu synliga himlen inom det ljusare ovala, efter att datumet har justerats med aktuell tid.

Observationsplats

Den bästa platsen är en bit bort från störande ljuskällor (gatlyktor, strålkastare, reklamskyltar) med en god omgivande utsikt åtminstone åt öst, söder och väster. Den valda platsen bör vara lätt att nå och inom rimlig tid, så att du kan reagera på en plötsligt klarnande himmel. För att upptäcka och fotografera stjärnbilderna är en månlös natt (ungefär runt nymånen) idealisk.

Teknisk utrustning

Du behöver inga astronomiska instrument för att skapa din egen katalog över stjärnbilderna. Du är väl förberedd med en digital systemkamera och ett urval av brännvidder från vidvinkel till teleobjektiv för att kunna ta bilder på de olika stora stjärnbilderna i formatfyllande storlek. Ljusstarka fasta objektiv är fördelaktiga jämfört med de oftast ljussvaga zoomobjektiven.

Vad du också bör ha:

• Stabilt stativ



För att få skarpa, icke suddiga bilder krävs ett bra stativ och en stativhuvud, i det avbildade exemplet en kulled.



• Kabelutlösare/timer

Kabelutlösare möjliggör trådlös kamerautlösning för att undvika suddiga bilder. Trådlösa fjärrutlösare finns också tillgängliga.

• Motljusskydd (= strålkastar-, diffusljus- eller solskydd)

Hindrar sidoljus från att komma in och fördröjer eventuell imma på frontlinsen under fuktiga nätter.



För varje objektiv finns ett passande motljusskydd.



• Mjukgörare-filter

Om du tidigare har tagit spåravbildningar (se del 2 av denna handledning) kommer du att ha märkt att många stjärnor avger ett orange, rött ljus medan andra avger ett blått ljus.

Stjärnorna är extremt små ljuspunkter. Om de avbildas skarpt med ett bra objektiv koncentreras ljuset från en stjärna till bara några få pixlar på bildsensorn. I detta område blir en ljusstjärna snabbt mättad i alla tre färgkanaler (röd, grön och blå) även efter kort exponeringstid. Stjärnan ser sedan vit ut och eventuell egen färg försvinner.

Ett ännu allvarligare problem är att även ljussvaga stjärnor når detta tillstånd om de exponeras tillräckligt länge. Då ser de ljusaste stjärnorna på bilden inte annorlunda ut än de mindre ljusa, vilket gör det svårt att identifiera den stjärnbild du försöker fotografera.

Båda problemen löses med en lämplig mjukgöringsfilter före objektivet vid fotografering. Det ser till att det skapas en skarp kärnbild samtidigt som den överlagras med en suddig bild. Det innebär att en del av ljuset från en stjärna sprids till närliggande pixlar. I omgivningsområdet runt stjärnan mättas inte pixlarna, vilket innebär att stjärnans egen färg bibehålls. Dessutom ser de ljusa stjärnorna större ut än de mindre ljusa på bilden, vilket stämmer överens med den visuella uppfattningen. Faktum är att moderna stjärnkartor är konstruerade så här: Ljusa stjärnor representeras med en stor diameter och svaga med en mindre.

Mjukgöringsfilter erbjuds i olika utföranden för porträttfotografering. Men inte alla typer är lämpliga för ändamålet på nattglimten. För stjärnbildsfoton har filter från tillverkaren "Cokin" visat sig vara de bästa, nämligen filtren med beteckningarna "P820", "P830" och "P840" med stigande mjukgörningseffekt. Särskilt rekommenderas "P830".





Mjukgörningsfiltret Cokin P830 är egentligen avsett för porträttfotografering, men fungerar också bra vid fotografering av stjärnhimlen.

Kamera med Cokin-filterhållare och insatt soft-focus-filter Cokin P830.

Stjärnbilden Orion utan (vänster) och med soft-focus-filter Cokin P830 (höger). De båda fotona visar exakt samma himmelsektion och togs omedelbart efter varandra.

Framsteg

Det bästa är att vänta på en klar, månadsfri natt. Månfaser kan du se i nästan alla almanackor; föredragna är tiden kring nymåne.

Sedan beror det på årstiden vilka stjärnbilder som kan vara motiv. Följande tabell innehåller alla från Tyskland fotograferbara stjärnbilder, listade i alfabetisk ordning. Kolumnen "M" ger information om vilka månader från 1 (januari) till 12 (december) en stjärnbild är bäst synlig under den första halvan av natten efter fullständig mörkläggning.

När du har valt en specifik stjärnbild är valet av en lämplig brännvidd viktig, vilket beror på storleken på stjärnbilden som ska fotograferas. Kolumnen "f/VF" i tabellen anger den nödvändiga brännvidden för att avbilda stjärnbilden formatfyllande om du använder en "fullformatskamera", dvs en vars sensor är 24x36 millimeter stor. En andra kolumn "f/crop" hänför sig till den optimala brännvidden för en kamera med en sensor som är 1,6 gånger mindre, dvs med ungefär 15x22 millimeters kantsidolängd (t.ex. Canon EOS 1000D, 400D, 450D, 30D, 40D, ...).

Börja med de mest attraktiva stjärnbilderna innan du vågar dig på de mindre framträdande. En fotografisk bedömning "B" av attraktiviteten från + (= mycket attraktiv) via o (= medelmåttig) till - (= ganska osynlig) är också en del av tabellen:

Förberedelse

Packa upp all utrustning, se till att batterierna är fulladdade och att minneskorten är tomma. Glöm inte att ta med en ficklampa som kommer att vara till stor nytta vid totalt mörker.

Grundinställningar

Kameran ska konfigureras enligt följande:

Filformat

RAW-formatet är förstahandsvalet för att ta bilder av stjärnbilder och rekommenderas starkt. Ställ därför in kameran på "RAW" eller "RAW+JPG".



Bildkvalitetsinställningen på en Canon EOS 40D: Här är RAW-formatet valt medan fotona samtidigt sparas i JPG-format. JPG-filerna är användbara för snabb förhandsgranskning av de bästa bilderna.

ISO-värde

Eftersom kameran är fast monterad på ett stativ och de nödvändiga exponeringstiderna kommer att vara flera sekunder, måste ett högt ISO-värde ställas in. Ökad bildbrus är acceptabelt i detta fall. Ställ in det högsta ISO-värdet där din kamera fortfarande ger acceptabla resultat.



Inställningen ISO 1600 på en Canon EOS 40D. Kamerans bildbrus är acceptabelt även vid ett så högt värde.

Vitbalans

Det bästa är att manuellt ställa in "Dagsljus" (symbolen "Solen").



Inställning av vitbalansen på en Canon EOS 40D till Dagsljus (5200 Kelvin).

Bullerreducering

Inställningen Bullerreducering vid långa exponeringar ska vara aktiverad. Kameran kommer då efter varje exponering med en lång tid (från en sekund) att skapa en mörkbild med samma "exponeringstid". Det innebär att efter en 5-sekunders exponering kommer kameran vara blockerad i ytterligare 5 sekunder.



Aktivering av bullerreducering vid långa exponeringar, här på en Canon EOS 40D som exempel.

Jag har inte haft bra erfarenheter av att använda inställningen Hög ISO bullerreducering (på nyare Canon EOS-modeller) och låter den därför alltid vara avstängd.



"Hög ISO bullerreducering" är avstängd.

Exponeringsprogram

Endast manuell inställning (”M”) är godtagbar.



Inställning av manuell exponeringskontroll (”M”) på vredet för inställningar på en Canon EOS 40D.

Bländare

Använd alltid den största möjliga bländaröppningen (alltså det minsta bländartalet). Objektiv med bra ljusstyrka med inledande bländaröppningar på F/2,8 eller bättre är idealiska. En minskning med en halv eller hel steg kan endast vara aktuell om objektivets bildprestanda vid full öppning är oacceptabel.



Nästan alla viktiga inställningar visas på displayen av Canon EOS 40D. Pilmarkeringen visar inställningen för bländaren 1:1,2. Ljusstyrkan hos ett objektiv är det minsta bländarvärdet som kan ställas in. Bara några få objektiv har bländaren 1:1,2.

Spegellåsning

Inställningen används för att förhindra skakningar orsakade av kamerans spegelrörelse. Om ditt stativ inte är tillräckligt stabilt för att dämpa vibrationerna från spegelrörelsen, använd denna inställning.



Spegellåsning aktiverad. Vid första trycket på avtryckaren vecklar sig spegeln upp. Vänta därefter några sekunder, för att med en andra tryckning på (sladd-)avtryckaren starta exponeringen.

Bildstabilisering

Det är väldigt viktigt att stänga av en möjlig bildstabiliseringsmekanism! Även om elektroniken enligt tillverkarbeskrivningen ska registrera användningen av stativ och automatiskt inaktivera bildstabiliseringen, fungerar det inte alltid tillförlitligt. Om bildstabiliseringen förblir aktiv riskerar "skakiga" stjärnor trots stativet!



Bildstabiliseraren ("Image Stabilizer") ska stängas av när kameran är monterad på ett stativ.

Om bildstabiliseringen förblir aktiv vid användning av stativ och elektroniken inte upptäcker detta, kan det hända att "skakiga" stjärnor skapas av bildstabiliseringen.

Ta bilder

Den största utmaningen "på platsen" är att fokusera så exakt som möjligt på oändligheten. Autofokusen kommer i de flesta fall att misslyckas även med ljusa stjärnor, vilket innebär att endast manuell inställning är ett alternativ, om du inte hittar en "ersättningspunkt" i fjärran, till exempel ljusen från en stad.

Fokusera alltid utan monterad mjukningsfilter!

Använd aldrig en oändlighetsstopp på ett autofokusobjektiv eftersom dessa oftast kan vridas förbi oändlighet.

En suddig stjärnbildning skulle vara resultatet om du vrider avståndsringen på ett AF-objektiv till dess "oändlighetsstopp".

Också oändlighetsindexet som finns i vissa objektiv är vanligtvis inte tillräckligt noggrant.

Indexmarkeringen för "oändligt" är ingen garanti för skarpa foton på stjärnor.





Idealiskt för att fokusera är kameramodeller med en "Live-View"-funktion, där du riktar in dig på en ljus stjärna och sedan noggrant ställer in skärpan med hög förstoring på kamerans display.

Om din kamera inte har en sådan Live-View-funktion, rikta den mot en mycket ljus stjärna och justera först den bästa skärppunkten manuellt i sökaren. Ta sedan testbilder med fullt öppen bländare och en eller två sekunders exponeringstid. Utvärdera resultatet med maximal förstoring på kameradisplayen.

I allt mindre steg kan du närma dig den bästa skärppunkten på detta sätt. Var inte rädd för att gå över den tänkta optimala punkten för att sedan korrigera i motsatt riktning för att få en känsla för den optimala fokuspunkten.

Det låter som en tråkig och tidskrävande process. Trots det är ansträngningen värt det, eftersom fokuseringen kommer att avgöra framgång eller misslyckande i fotograferingen. Tänk på att förutom fel fokus kan du inte göra något annat fel nu.



Området runt stjärnan Vega i Lyran. Till vänster syns resultatet av autofokusen, i mitten den bästa skärppunkten som var möjlig med klassisk fokusering genom spegelreflexsökaren. Det högra bilden visar den bästa skärpan efter användning av "Live-View"-funktionen.

Självklart förblir autofokusknappen på "MF" för manuell fokus efter fokusering.





Efter en tid när temperaturen kanske sjunker kan det vara nödvändigt att kontrollera fokuseringen och eventuellt korrigera den. Vissa objektiv reagerar på temperaturförändringar med fokusdrift.

Vrid kameran mot stjärnbilden du valt och placera försiktigt mjukfocusfiltret framför objektivet.

Ställ in exponeringstiden på önskat värde (t.ex. 4 sekunder för 4 hela sekunder). Hur lång exponeringstiden maximalt kan vara innan stjärnorna inte längre avbildas som punkter utan som korta streck diskuterades i del 1 av denna handledning ("Stämningsexponeringar i skymningen"). Ju längre brännvidden är, desto kortare måste exponeringen vara. Förbli i alla fall - även med användning av ett vidvinkelobjektiv - under 30 sekunder. För teleskop kan även fem sekunder vara för långt.

Börja med en första exponering och titta på resultatet med högsta förstoring på kameradisplayen. Om stjärnorna i mitten av bilden fortfarande är punktformiga kan du prova med en något längre exponeringstid. Du kan vara lite snäll: även korta streck som blir synliga vid maximal förstoring på kameradisplayen kommer inte att märkas vid senare utskrifter i normal storlek.

Om du inte har en kabel- eller trådlös fjärrutlösare kan du använda kamerans självutlösare för att utlösa den utan störningar.

Och titta genom sökaren med jämna mellanrum för att kontrollera bildutsnittet. På grund av jordens rotation rör sig alla stjärnor mot väst. Innan stjärnbilden försvinner ur din kameravinkel måste du rikta om den.

Bildbehandling

De nödvändiga bearbetningsstegen beror mycket på kvaliteten på det ursprungliga materialet. Därför ska följande förklaringar ses som mönster och inte som en "kokbok". Om samma steg med samma värden överförs till annat bildmaterial kan resultatet vara avskräckande.

Öppna först RAW-filen för din stjärnbildsexponering i Photoshop. Modulen Camera Raw visas, där bilden "utvecklas". Här bör redan väsentliga förbättringar kunna uppnås. Slå på Överexponeringsvarning genom att klicka på den lilla svarta pilen till höger ovanför det visade histogrammet:



Startskärmen för "Camera Raw"-konverteraren från Photoshop. Genom att flytta reglaget "Reparation" (nedre pil) till höger kan överexponerade, ljusa stjärnor "räddas" innan de blir totalt mättade, om det behövs. Stadernas ljusemissioner orsakar ibland en upplyst himmelbakgrund som ofta är skiftad mot rött. En titt på bilden och det tillhörande histogrammet (övre pilen) visar detta tydligt.

I nästa steg ska färgstick bort. Där används reglagen Temperatur och Färgton:



För att ta bort den rödaktiga färgstickningen sköts reglaget "Temperatur" (övre röda pilen) till vänster. Även reglaget "Färgton" (nedre röda pilen) justerades lätt åt vänster för att å ena sidan få en himmelbakgrund med neutral färg och å andra sidan för att matcha de tre histogrammen för kanalerna rött, grönt och blått.

Nu klickas på den tredje fliken i RAW-konverteraren som heter Detaljer. Där regleras Bildskärpa och Bullerdämpning:



För att kontrollera effekten av genomförda inställningar är det meningsfullt att visa bilden i "100%" storlek. Klicka på fältet som markeras med den vänstra röda pilen och välj "100%" i listan. De högra pilarna visar de ändrade inställningarna.



En skärpning bör undvikas, därför har jag flyttat reglaget Belopp (översta pilen) helt till vänster. Orsaken är att skärpning av bilden även skulle göra bruset tydligare synligt. När det gäller Bullerdämpning har jag dock bekämpat både Luminans- och Färgbruset genom att flytta reglagen åt höger. Beroende på kameramodell och exponeringstid samt ISO-värde bör du med hjälp av förhandsvisningsfönstret och med blick på bilden avgöra vilka värden som är lämpliga.

Nu öppnar du registerfliken Objektivkorrigeringar, om det skulle behövas. Jag kände mig tvungen att göra det eftersom min bild har mörka hörn, alltså Vignettering:



De två reglagen "Styrka" och "Mittvärde" (röda pilar) under "Objektiv-Vignettering" kan justeras så att de mörka bildhörnen och/eller det uppljusade bildcentrumet visas med samma ljusstyrka eller att objektivets kantljusavfall åtminstone mildras.



Genom att klicka på knappen Öppna bild avslutar du "Bildbehandlingen" och gör de avslutande korrigeringarna i Photoshop.

Det som nu ser obehagligt ut är den kraftigt uppljusade himlen; därför är det bäst att titta på histogrammet med Photoshop-kommandot Bild>Anpassningar>Tonkurvor… Du ser först ett kombinerat histogram av alla tre färgkanaler:



RGB (pil) betyder kombinationen av färgkanalerna Röd, Grön och Blå.



Eftersom en bild av natthimlen främst består av mörk himmel bör inte histogrammets maximavärde nå så långt till höger som det sker här. Därför beskär du nu histogrammen för alla tre färgkanaler på vänster sida (svartpunkt) så långt att den branta stigningen av "databerget" ligger nära skärningspunkten, men inte beskärs.

Välj de enskilda färgkanalerna var för sig och utför denna åtgärd i varje av de tre kanalerna:



Efter att ha valt Rödkanalen (övre pilen) flyttade jag svartpunkten (svart markör under histogrammet, nedre pilen) till värdet "72", strax före början av den stigande kanten.

För Grönkanalen (övre pilen) var inställningen av svartpunkten till värdet "70" lämplig.

Blåkanalen (övre pilen) ändrades till svartpunkten "65".

Resultatet av beskärningen av dessa histogram är en färgmässigt balanserad bild med mörk himmel och ljusa stjärnor. Nu kan eventuella små korrigeringar behövas för att nå slutresultatet. Till exempel en lätt kontrastökning med Photoshop-kommandot Bild>Anpassningar>Gradationskurvor…:



Genom en sigmoid (S-formad) böjning av gradationskurvan uppnås en kontrastökning. De röda pilarna markerar positionerna där kurvan flyttades nedåt (vänster pil) och uppåt (höger pil).

Resultatet av ansträngningarna ser ut så här:



Färdigredigerad bild som har beskurits (frilagts) i kanterna och roterats 180 grader jämfört med RAW-filen.



Ser du vilket stjärntecken det är?

Här är svaret:



Genom att lägga till linjer och text blir stjärnbilden lätt igenkännbar. För att komplettera en bild med sådana element används Photoshop's inbyggda verktyg.



Din första stjärnbild är nu skapad. Ingenting hindrar dig nu från att skapa din personliga stjärnatlas. Ha så kul!

Exempelbilder

Stjärnbilden "Nördliga kronan". Ett 50 millimeters objektiv med bländare 1:1,8 och en exponeringstid på 15 sekunder användes. Det visas endast en del av den fullständiga bilden.

Stora vagnen (överst till vänster) är en del av stjärnbilden "Stora björnen", som här har fotograferats. Bilden togs med ett kitobjektiv på 18-55mm, med en brännvidd på 30mm. På 20 sekunders exponeringstid blev ett stort antal stjärnor synliga eftersom observationsförhållandena var optimala.

10 sekunders exponeringstid och ett 35mm objektiv med bländare 1:2,0 räckte för att fånga stjärnbilden Orion i sin fulla glans. Den visas här som en förstorad del av bilden. Den blå himmelsfärgen beror på att bilden togs strax efter soluppgången.

Här syns stjärnbilderna "Stora vagnen" (vänster), "Lilla vagnen" (mitten) och Kassiopeja (höger). Två bilder med 35 millimeters brännvidd sattes ihop till denna panorama. Varje enskild bild exponerades med bländare 1:2,0 i 15 sekunder.





OBSERVERA:

Alla använda bildexempel är inte fotomontage utan skapades på det sätt som beskrivs i handledningen.

Enda undantaget är titelbilden på stjärnbilden "Lejonet" (se bildtexten).