Cabane des Vignettes, April, påsk, vårens början. Sedan två dagar blåser det och snöar utan uppehåll. Jag känner mig som på ett sjunkande skepp. Personalen är dåligt humör och demotiverad. Till soppan serveras gammalt bröd med lätt gröna mögel! Och vi är fast: på grund av det dåliga vädret är varken en fortsatt stigning eller en nedstigning att tänka på.
Vi sitter dock inte på en snösprängd tremastare, utan på Cabane des Vignettes som ligger 3160 meter över havet i Wallis Alperna. Allt är kallt och fuktigt: rummen, tak i sovsäckarna och nu även våra kläder. Vinden viner genom otäta fönster och dörrar. Jag försöker bara hålla min kamerautrustning varm och torr. Denna berömda stuga ligger högt över söndrade glaciärer och grater som ett örnnäste.
Ett fintväder stugupanorama: gruppen Bouquetins i kvällsljus, Wallis Alperna, Schweiz.
Jag behöver bara en bra dag till för att avsluta produktionen av fotografierna för en skotillverkare. För morgondagen förutspår väderleksrapporten ett kort uppehåll. Jag hoppas på de sista viktiga skidturens bilder...
Bestigning av Pigne d'Arolla, en skiddetalj i motljus. Wallis Alperna, Schweiz.
... på de så kallade nyckelbilderna. Jag ställer redan kameran på ISO 400 för att kunna fotografera från handen redan i det första skymningsljuset. Samtidigt kommer jag att behöva underexponera de flesta bilder för att uppnå tillräckligt korta slutartider ...
På grund av kyla, storm och utmattning behövde jag en kort slutartid (1/250 sekund) för detta foto. På grund av ISO 800 och kraftig underexponering, visar bilden en oönskad brus vid kraftig förstoring. Pigne d'Arolla, Wallis Alperna, Schweiz.
Du undrar säkert varför jag ägnar hela ämnet exponering i en handledning? Eftersom jag själv har gjort tillräckligt många misstag i detta avseende (se inledningen och slutet av texten). Alltför ofta trycks kommentarer som: "Digitalt spelar exponeringen ingen roll ändå", eller "digitalt kan du ändå korrigera allt". Det stämmer tyvärr bara delvis.
Den som "bara" knäpper med målet att glädja sina medmänniskor med små bilder via telefon och e-post (eller plåga dem?), kan hoppa över de nästa styckena utan tvekan. Detta är på inget sätt nedsättande menat: Jag tar också ibland bilder med min telefon, spontant, galen och utan kvalitetskrav. Men samtidigt finns det inget vackrare för mig än en tekniskt högkvalitativ, så perfekt bild som möjligt, och för det behöver vi bland annat en ordentlig exponering.
En bild med balanserade tonvärden, detaljer i alla viktiga områden och framför allt stämingsfull - Hohe Munde i Mieminger Bergen, Tyrolen, Österrike.
Digitalfotografi ger oss möjligheterna: Å ena sidan har nästan alla kameror idag en LCD-skärm med upp till tre tum storlek och upp till 920 000 pixlar upplösning. Det betyder att vi faktiskt kan bedöma bildkomposition, skärpa och skärdistribution i bilden. Samtidigt kan vi använda en annan genialisk hjälp via monitorn: histogrammet. Vi kan hämta det när som helst och för varje enskild bild och därmed kontrollera ljusfördelningen i bilden. Det är vår "digitala polaroid". Under analoga tider hade bara mellanformats- och storformatsfotografer lyxen att använda en polaroidbild för att kontrollera exponeringen, bland annat.
Vad ger oss histogrammet konkret? Å ena sidan kan jag (åtminstone oftast) korrigera och ta om felaktigt exponerade bilder, å andra sidan kan jag göra en testtagning innan en viktig eller vacker situation och bestämma den optimala exponeringen.
Vad visar ljushistogrammet egentligen? Det är förenklat en representation av möjliga tonvärden från 0 till 255, från absolut svart (på vänsterkanten) till det vitaste vita (på högerkanten). Histogrammet och därmed exponeringen är idealisk när ljusvärdena och kurvan fördelas jämnt och inga informationer beskärs åt vänster i de mörka områdena eller till höger i de ljusa bildområdena.
Många medeltoner och endast lite extremt ljusa eller mörka områden gjorde exponeringen i detta foto enkel. Sossuvlei, Namib Naukluft Park, Namibia.
Ett mycket balanserat histogram med "nästan" alla tonvärden utan beskurna områden.
Ärligt talat förekommer detta ideal dock inte alltför ofta. Om data beskärs åt vänster, alltså i svart, är bilden underbelyst:
Detta histogram representerar en kraftigt underexponerad bild. Det borde inte finnas någon eller knappt någon detalj, dvs. bildinformation, i svarta eller skuggiga områden.
Om data beskärs åt höger, alltså i vitt, är bilden överexponerad.
Histogrammet för en kraftigt överexponerad bild. Det borde inte finnas någon eller knappt någon detalj, dvs. bildinformation, i de vita eller ljusaste bildområdena.
Vid en underexponerad bild har alla svarta områden ingen eller knappast någon detalj kvar, vilket i grunden inte är ett problem, tvärtom: Det gör fotografierna mer intressanta och kontrastrika.
Fastän det inte längre går att se detaljer i de skuggiga stenarna i förgrunden, tycker jag inte att detta foto är felaktigt exponerat eller för mörkt. Tvärtom: Det är kontrastrikt och spännande. Turnerkamp, Zillertal Alperna, Tyrolen, Österrike.
Vid extremt kontrastrika motiv kan histogrammet faktiskt vara beskuret på båda sidor!
Mitt mål är dock att återspegla de viktigaste ljusvärdena. Om till exempel skuggorna i en bild är väldigt viktiga för mig, fokuserar jag specifikt på den vänstra delen av histogrammet för att inte beskära något. Om det är viktigt för mig att ha detaljer i de ljusa delarna av bilden, ser jag till att inte beskära något åt höger i histogrammet.
För detta foto var det viktigt för mig att ha en stämningsfull genomlysning av snö- och glaciärområdena. I solen är det däremot omöjligt att se detaljer. Spelar ingen roll... Fineilspitze, Ötztal Alperna, Österrike.
Ett mycket balanserat histogram - förutom solens spetsiga ljus längst till höger:
Dock finns det undantag när det gäller spetsljus: Om solen till exempel är med i bilden vid motljus (jag rekommenderar starka vidvinkelobjektiv för detta ändamål) är det nästan omöjligt att få detaljer i solen eller solstjärnan.
I en bra exponerad och konverterad bild visas även stora snöområden vackert genomlysta och strukturerade. Men i solens spetsiga ljus är det omöjligt att se detaljer även i denna bild. Skidåkare på toppen av Torhelm, Zillertal Alperna, Österrike.
Förresten använder jag nästan aldrig det så kallade RGB-histogrammet som visar fördelningen av bildens ljusintensitet för de olika primärfärgerna (RGB = röd, grön och blå) ...
Plansee i månljus. Trots ISO 800 och lång exponering är inget märkbart brus synligt. För att uppnå detta mål överexponerade jag bilden något. Ammergauer Alperna, Österrike.
Det blir dock problematiskt om en underexponerad bild togs med högre känslighet (beroende på kamera och sensor från ISO 800). Det resulterande digitala bruset är oftast oattraktivt och störande.
Detta är en förstoring med 100% för Bild 11 (vänstra övre hörnet). Denna gång dock underexponerad! Trots att datan konverterades på samma sätt är bruset på himlen betydligt starkare.
Det har inget att göra med den kreativa kornigheten i gamla svartvita bilder. Det uppstår som sagt bland annat genom kombinationen av högre ISO-känsligheter med underexponering, men också vid långtidsexponeringar. Utsträckningen av bruset beror också på olika faktorer: kvaliteten på sensorn, antalet pixlar i förhållande till sensorstorleken, kamerans interna programvara, längden på slutartiden och inställd känslighet.
Sammanfattningsvis vill jag påpeka: För att minimera bruset vid högre ISO-värden ska man absolut inte underexponera, utan tvärtom överexponera något. Om en viss slutartid måste uppnås vid mycket lite ljus (sportfotografier) (med redan helt öppen bländare), rekommenderar jag att man ökar ISO-känsligheten ytterligare istället för att underexponera bilden via exponeringskompensationen.
Vad ger den interna brusreduceringen i kameran? För vissa kameror plattar den tyvärr inte bara ut oönskat brus, utan också vissa bildinformationer och fina strukturer. Det är bättre att använda s.k. brusfilter som "Noise-Ninja" och använda dem på en separat nivå i Photoshop, t.ex. i himlen, i molnen, där det tydligt påverkar områdena.
Men även tidsfaktorn är till vår fördel när det gäller brus. Jag arkiverar RAW-data från alla bilder på hårddisk, extern hårddisk och arkiv-DVD. Om en "genial" brusreduceringsprogramvara dyker upp om några år kan jag eventuellt bearbeta drabbade bilder igen, kanske betydligt bättre.
Till sist har vi bara ett alternativ med mycket drabbade bilder: att inte förstora dem alltför mycket, oavsett om det är för utskrift, förstoring eller projicering.
Matterhorn från dess "okända" västsida, Walliser Alperna, Schweiz:
Cabane des Vignettes. Som varje natt ställer jag klockan på tre. Men när jag den här gången öppnar fönstret är det inte som tidigare nätter dansande snöflingor, utan gnistrande stjärnor som fångar min blick. På några minuter är vi på fötter och letar i kaoset av sovsalar efter våra strumpor, tröjor och ryggsäckar. Efter en kopp te fäster vi klisterfällorna på skidorna i ljuset från pannlamporna. Kort därefter börjar vi klättra mot Pigne d'Arolla. Den frysende andedräkten formar fina frostkristaller på hår, skägg och kläder. Vid toppryggen möts vi av en kall vind.
Ismorgon på Pigne d'Arolla, Walliser Alperna, Schweiz.
Termometern på min ryggsäck visar nästan 20 minusgrader. Med darrande fingrar justerar jag känsligheten på min Canon 5D till ISO 800 och minskar exponeringskompensationen med 1,5 bländarsteg (ett ödesdigert misstag!!). Allt detta bara för att uppnå så korta slutartider som möjligt i stormen och kylan. Under dessa förhållanden är 1/125 sekund det absolut lägsta för att inte få suddiga bilder i det första morgonljuset. Att arbeta med stativ är inte ens att tänka på. Histogrammet för alla bilder är maxat till vänster, till och med bilddata klipps bort. Jag märker det, men jag vet inte vid den här tiden vad det innebär. Ljuset, landskapet, motivet, allt är så perfekt den här morgonen.
Två dagar senare är jag tillbaka hemma och börjar konvertera bilderna efter ett varmt bad. Nästan alla bilder från den sista, avgörande turen är fulla av brus. Jag är helt frustrerad, klagar på digitalfotografin och letar efter förklaringar. Tyvärr lär vi oss ibland bara genom misstag. På den tiden kunde jag inte riktigt "läsa" histogrammet, samtidigt som olika digitala tips och metoder svävade runt i den nya digitala världen. Idag, bara tre år senare, är inte bara kamerorna betydligt mer avancerade, kunskapen om de nya tekniska sammanhangen har också växt betydligt. Men om jag är ärlig har jag ändå ibland känslan av att fortfarande vara i början av resan……
PS: Histogrammen är inte de ursprungliga histogrammen för bilderna. De skapades i efterhand för att tydligare förtydliga poängen.
