Här är en översikt över de olika kapitlen:
Del 01 - "Drömyrke" konsertfotograf?
Del 02 - Rättsliga frågor
Del 03 - Särdrag i konsertfotografi
Del 04 - Beteendet i "graven"
Del 05 - Passande utrustning för konsertfotografer
Del 06 - Tips och tricks från (konsertfotografi-)proffsen
Del 07 - Bildkomposition (Del 1)
Del 08 - Bildkomposition (Del 2)
Del 09 - Rekommenderade kamerainställningar
Del 10 - Efterbearbetningen
Inom konsertfotografi betraktas vi fotografer - av skäl som rör pressfrihet, rapportering, marknadsföring osv. - endast som "tolererade". Vi är inte populära hos någon: varken hos musikerna, deras management, arrangören, säkerhetspersonalen eller fansen i publiken. Det är även, åtminstone vid närmare granskning, förståeligt:
Musikerna är inte riktigt entusiastiska när vi agerar i graven mycket nära dem (ofta är musikerna "inom räckhåll"). Tänk er att ni måste hålla ett tal inför publik eller ge en konsert och direkt framför er rör sig ett antal fotografer. Det stör, det distraherar!
Managerna gillar oss inte heller (om de inte behöver aktuella bilder på sina "skyddslingar"). Vi skulle eventuellt kunna ta bilder (och publicera dem!) som inte godkänts av ledningen (olämpliga poser av artisterna, synliga svettemärken, en sträng ansiktsuttryck osv.). Ledningen vill helst kontrollera allt för att förhindra negativ rapportering (som även inkluderar olämpliga bilder). Det är dock inte möjligt med pressfotografer; och därför ser de oss som ett nödvändigt ont och inte som stödjare av marknadsföringen av de artister de har under kontrakt.
Också arrangörerna skulle vara glada om vi inte fanns, för vi skapar "arbete" (när det gäller organisatoriska frågor). På grund av oss fotografer måste förfrågningar behandlas och granskas, ackrediteringar ges, pressgrävstillstånd tryckas och delas ut och mycket mer.
Och även säkerhetspersonalen i graven ser oss som störande. För vi komplicerar deras uppgift med att se till säkerheten, alldeles lite.
Och sist men inte minst stör vi - oavsiktligt - även njutningen för de många åskådare på konserten, åtminstone de i de första raderna som vi blockerar sikten för. Även om vi inte blockerar någons sikt, till exempel om scenen är upphöjd, så distraherar vi genom våra ställningsändringar osv. från det som händer på scenen.
Figur 4.1: Culcha Candela den 20 augusti 2011 på Zeltfestival Ruhr i Bochum/Witten. Här syns pressegraven där några fotografer fortfarande befinner sig på avstånd i andra änden, medan vi andra redan har blivit eskorterade ut av säkerhetspersonalen (ofta mer korrekt skulle vara att säga "utmanövrerade"). Jag tog bilden så att säga vid "sista åsyn", som sista chansen till ett foto av scenen. Och direkt efter det blev de andra fotograferna också "ledsagade" ut ur graven.
Ibland är det tillåtet för fotograferna att efter de tre första låtarna (där det är tillåtet att fotografera) få stanna kvar i publiken under resten av konserten. Men alltid med villkoret att kameran förblir packad i fotoväskan. Nikon D3S med 4,0/24-120-mm-mikro-Nikkor, vid använd brännvidd 24 mm. 1/60 sekund, bländare 4,0, ISO 3200.
(Foto © 2011: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)
Figur 4.2: Om scenen är bara något högre än pressgraven är perspektivet fördelaktigare för oss fotografer, eftersom vi inte behöver ta alla foton från en sådan nedåtvinklad position. Dock blockerar vi därmed siktlinjen för fansen i de främre raderna avsevärt mycket mer. H-Blockx den 31 augusti 2010. Nikon D3S med 2,8/24-70-mm-mikro-Nikkor, vid använd brännvidd 24 mm. 1/200 sekund, bländare 2,8, ISO 5000.
(Foto © 2010: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)
4.1 Att agera diskret
Avtaget är det naturligtvis klokt att agera så diskret som möjligt i pressgraven! Vi vill trots allt inte störa någon. Man måste alltid komma ihåg att vi är "privilegierade" på så sätt, att vi faktiskt - åtminstone under en kort tid - kan delta gratis i evenemanget. Och dessutom i en exklusiv position, väldigt nära musikerna, direkt framför scenen.
Men "stjärnorna" är ändå musikerna, det får aldrig fotografen glömma! Jag har tyvärr sett fotografer ("uppvisare") som - i rus av hänförelse, feststämning - har "firat" sig själva i pressgraven genom att vända sig mot publiken, ta selfies i segrarposen (med musikerna på scenen i bakgrunden) och sedan omedelbart posta dessa självporträtt på facebook eller andra "sociala" nätverk. Faktiskt helt pinsamt sådant ...!
Etablerade, erfarna konsertfotografer skulle aldrig göra något sådant. För dem handlar det om att ta extraordinära, högkvalitativa foton från konserten. Och att vara en pålitlig affärspartner för musikbranschen, som gör sitt jobb obemärkt, effektivt och bra. Ett trevligt (och i pressgraven även "diskret") samarbete är förutsättningen för att nästa ackrediteringsbegäran vid kommande konsertevenemang återigen ska beviljas positivt. En fotograf å andra sidan som har uppträtt otrevligt och störande kommer inte snabbt att få ackreditering igen, särskilt eftersom sådant beteende också kommer spridas inom musikscenen och således även informera andra arrangörer om de "svarta fåren" bland fotografgemenskapen.
Bild 4.4: Många entusiastiska (betalande!) fans (här vid Culcha Candela-konserten den 20 augusti 2011) står bakom oss konsertfotografer. De ser fram emot sina idolers framträdande, vill njuta av konserten så ostört som möjligt. Det är självklart för oss fotografer att agera så diskret som möjligt i diket!
Det betyder till exempel att inte onödigt blockera sikten mot scenen och att byta position oftare, så att man inte står framför samma åskådare hela tiden (och delvis begränsar deras sikt). Nikon D3S med 4,0/24-120mm-Nikkor, med en använd brännvidd på 24mm. 1/320 sekund, bländare 4,0, ISO 3200.
(Foto © 2011: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)
Sammanfattning: I grund och botten självklart, och ändå kan man emellanåt se fotografer som är så oförskämda och inte följer detta: Vid fotografering i pressegraven bör konsertfotograferna agera så diskret som möjligt. Det handlar om att inte störa showen som utspelar sig på scenen (och inte framför den). För de professionella musikerna (och deras management och konsertarrangörer) handlar det om att tjäna sitt levebröd på detta sätt. För att showen ska gå så smidigt som möjligt måste fotografer som stör hindra proffsen från att dra in sin inkomst – och att de inte tycker att det är roligt förstår jag är förståeligt.
Åskådarna vill också se en spektakulär show. De vill tillbringa några trevliga timmar och har (dyrt) betalat för detta. De vill uppleva sina idolers framträdande live på scenen – och inte självupptagna fotografer.
4.2 Kollegialt beteende
Eftersom det vanligtvis är relativt lite plats för fotografer i pressegraven (och det är inte ovanligt att det finns tillräckligt många "stolpfällor" på det oupplysta golvet), ljusförhållandena är extremt svåra och oberäkneliga (se föregående handledning, kapitel 3.3) och dessutom är fotograferingstiden så starkt begränsad (vanligtvis till de tre första låtarna) (- tidspress!), känner de flesta konsertfotografer sig väldigt "stressade", eftersom det gäller att inom en kort tid och trots de svåra förhållandena åtminstone få några bra foton.
Denna stress är för övrigt ännu större när livet försörjs genom fotografering och fotografen inte har råd att komma till redaktionen utan användbara ("utskrivningsbara") resultat.
Denna känsla av stress leder ofta till att den annars så vänliga och återhållsamma, ibland till och med blyga, fotografen plötsligt, när de släpps in i pressegraven, förvandlas till ett "rasande vilddjur" som försvarar sin framstående position med armbågarna och under konsertens gång "stormar" nya positioner vid scenens kant utan hänsyn till andra fotografer som redan fotograferar där.
Men som så ofta i livet: Ett vänskapligt, kollegialt beteende leder i slutändan längre än "ensamvargtaktiken". Man möts flera gånger i livet (det gäller särskilt inom konsertfotografin), och om man träffar kollegor vid konsertstart som man har en vänskaplig koppling till är det garanterat trevligare än om man blir argt anklagad för föregående konserts skubbande och måste frukta att själv vara den som inte får förvänta sig hänsyn av andra fotografer.
Slutsats
Alltså: Var kollegiala, i slutändan kommer ni längre än med hänsynslöst beteende! Och om man (som jag också har varit med om) får en smärtsam träff av grannens objektiv i huvudet, bör man inte automatiskt anta att detta skedde med flit. Det kan också vara så att fotografen var så försjunken i bildskapandet att den andra kameran oavsiktligt gjorde en för stor båge vid svängning eller objektivbyte.
Bild 4.5: Denna bild togs vid en konsert med Sunrise Avenue den 27 augusti 2012. Exemplariskt de två fotograferna i förgrunden som låter tillräckligt med plats så att var och en av dem kan fotografera ostört. Ofta är dock inte fotograferingsförhållandena i diket så "bekväma" som här: Ofta råder trångt, obehagligt tryck. Säkert har varje konsertfotograf någon gång fått en armbåge i sidan eller ett objektiv mot huvudet ... Oavsiktligt förstås, men inte mindre smärtsamt. Då gäller det att behålla lugnet och fortsätta att ta hand om fotograferingen under resten av den tillgängliga tiden; sårskadan på huvudet kan fortfarande behandlas några minuter senare. För om man tar med sig lyckade, extraordinära foton från konserten gör såret mycket mindre ont! Nikon D4 med 2,8/14-24mm-Nikkor vid en använd brännvidd av 14mm. 1/500 sekund, bländare 2,8, ISO 4000.
(Foto © 2012: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)
4.3 (Säkerhets-) anvisningar att beakta
Vid ackreditering får fotograferna oftast en informationsbroschyr eller åtminstone muntlig instruktion av arrangören om vad som är tillåtet och inte under fotograferingen under konserten. Följ detta!
Typiska (säkerhets-) anvisningar inkluderar till exempel:
När släpps fotograferna in i pressegraven (oftast bara några sekunder före konsertstart). Hur länge (3 låtar?) får fotograferna fotografera? Användning av blixt under konserten är förbjudet. Är endast vissa positioner tillåtna eller får fotograferna röra sig fritt i pressegraven? Användningen av scenkanten för att stödja kameran vid fotografering är förbjuden. Saker (jackor, kameraryggsäckar etc.) får inte placeras på scenkanten eller på högtalare.
Säkerheten har orderbefogenhet och kan - vid aktuella tillfällen, till exempel vid nödsituationer eller av säkerhetsskäl - ytterligare begränsa fotografernas befogenheter som gavs före konsertstart. Fotoväskor får inte heller placeras på marken (risk för att andra fotografer snubblar!). Ficklampor i pressegraven får inte användas. Efter fotografering måste alla fotografer lämna evenemangslokalen. Om de lämnar ifrån sig kamerorna får de sedan fritt närvara på resten av konserten (men inte längre i pressegraven, utan i publiken). Osv. (Det finns många riktlinjer och säkerhetsanvisningar; här har jag bara listat några typiska). Om det finns restriktioner beror de oftast på att man måste beakta säkerhetsaspekter eller att arrangören har fått strikta riktlinjer från musikerna eller deras management om vad fotograferna får och inte får göra. I det första fallet, när det handlar om säkerhet och smidig genomförande av konserten, är det självklart att dessa anvisningar måste följas. Ingen vill antagligen vara ansvarig om räddningstjänsten hindras från att bärga skadade på grund av ens egen skuld.
I det andra fallet kräver rättvisan att vi följer riktlinjerna för att inte sätta arrangören, som i detta fall fungerar som en buffert mellan fotografer och musiker, "på plats". Slutligen är arrangören ansvarig gentemot musikerna och deras manager, och om fotografer inte följer reglerna kommer musiker eller management att hålla arrangören ansvarig för kontraktsbrott (och eventuellt begära skadestånd eller kräva en tidigare överenskommen kontraktsbot).
Eftersom fotograferna går in i ett kontraktsförhållande med konsertarrangören, vilket ackrediteringen med förbehåll är, kan bara denne se till att fotograferna agerar i enlighet med överenskommelserna i pressegraven (eller på hela konsertområdet). Å andra sidan kommer musiker och management att anklaga konsertarrangören för kontraktsbrott om till exempel fotografer beter sig på ett annat sätt än vad som hade avtalats mellan musiker/management och konsertarrangör, eftersom denne är ansvarig för vad som sker under konsertevenemanget:
Vanliga kontraktsförhållande:
Musiker/Management <-> Konsertarrangör <-> Konsertfotografer
Tänk på att konsertarrangörer endast följer de stränga kraven från musikerna eller deras management. Eller att de av organisatoriska eller säkerhetsmässiga skäl inför ytterligare föreskrifter för fotografen. Vid överträdelser kan inte fotografen ta "på egen risk", utan de skadar direkt konsertarrangören. Och därmed den som någon gång igen arrangerar konserter och där vi fotografen sedan återigen behöver (gratis) ackreditering ...
Figur 4.6: Tokio Hotel med sångaren Bill Kaulitz den 5 april 2007 i Warszawa. Ordet "fan" kommer från "fanatisk" och det är därför tydligt att musikerna ofta försöker se till att publiken inte kan komma för nära, eftersom ivriga fans har klättrat upp på scenen flera gånger, för att röra vid sin idol, personligen överlämna en plyschan och krama dem. Konstnären kan då ibland tappas på tråden och den detaljerat planerade showen avbryts. För att undvika detta måste konsertarrangören beakta förebyggandet av sådana faror i sin säkerhetsplan (och även genomföra detta i praktiken). Vi fotografer måste också hålla oss till detta, eftersom säkerhet och en smidig show är prioriterat!
(Foto © 2007: DAVIDS/Sven Darmer - www.svendarmer.de)
Figur 4.7: H-Blockx (med sångaren Henning Wehland framför pressfotograferna) på deras konsert den 31 augusti 2010 på Zeltfestival Ruhr i Bochum/Witten. Om kontakten mellan musiker på scenen och fotografer i pressgraven är så nära, är det förståeligt att fotograferna måste följa säkerhetsanvisningarna som utfärdas av arrangören vid ackrediteringen strikt! Till exempel skulle det vara otänkbart om en fotograf vid denna konsert hade lagt sin kameraväska på kanten av scenen för att kunna byta objektiv snabbare och bekvämare ... Nikon D3S med 2,8/24-70-mm-mikro-Nikkor, vid en använd brännvidd av 26mm. 1/320 sekund, bländare 2,8, ISO 5000.
(Foto © 2010: Jens Brüggemann - www.jensbrueggemann.de)
4.4 Följ säkerhetsanvisningarna
Även om konsertarrangörerna försöker ge fotografen så mycket information och instruktioner om deras beteende under konserten i förväg, kan de ändå inte se in i framtiden och planera händelserna under konserten i detalj.
För att kunna reagera flexibelt på oväntade händelser (till exempel utbrott av panik hos vissa fans i publiken, svimningsanfall, rökutveckling, kastande av föremål från publiken, stormningen av scenen etc.) och tillgodose (säkerhets-)intressena för konsertarrangörerna, ges vid ackrediteringen generellt en uppmaning om att säkerhetspersonalen som övervakar händelserna under hela konserttillfället har absolut befogenhet att ge direktiv och att alla fotografer strikt måste följa dem.
OBS
"Som redan nämnts är säkerhetspersonalen förlängda armen för arrangören, som har husets rättigheter. Säkerhetspersonalens ord är därför lag, oavsett om det passar en eller inte.
Av praktiska skäl är det oftast inte möjligt och heller inte meningsfullt för säkerhetspersonalen att motivera sina direktiv. Därför kan deras beslut ofta tyckas godtyckliga. Men varje konsertfotograf bör vara medveten om att säkerhetspersonalens främsta uppgift är att upprätthålla eller återställa säkerheten för alla inblandade (...)".
(Från: Konsertfotografi; Brüggemann, Becher, Meister, Darmer, Lippert; mitp förlag 2012; 186 sidor; 24,95 euro).
Figur 4.8: Den (ännu) tomma pressgraven några minuter före konsertstart. Fotograferna får ännu inte gå in i graven; det är dags att vänta tills säkerhetspersonalen (en imponerande representant syns till vänster i bilden) ger tecken och öppnar avspärrningarna för de ackrediterade fotograferna. Och sen brukar det oftast gå snabbt och konserten startar!
(Foto © 2013: Jens Brüggemann - www.jensbrueggemann.de)
Genom moderna kommunikationsmetoder ("knapp i örat") är säkerhetspersonalen väl sammanlänkad. Så att var och en av dem snabbt kan informeras om händelser som även sker utanför deras synfält, till exempel på andra sidan konsertsalen, eftersom säkerhetspersonalen i bästa fall är utspridd över hela konsertområdet. Det gör att enskilda medlemmar redan vet om potentiella farosituationer, även om de är lokaliserade någon annanstans.
För oss konsertfotografer innebär detta att vi måste följa säkerhetspersonalens direktiv absolut och snabbt. Eftersom på grund av insidesinformation som säkerhetspersonalen har, men inte vi, är det ofta inte tydligt för oss vilka anvisningarna grundar sig på. Det avgörande är dock att säkerhetspersonalen har en informationssida gentemot oss fotografer och dessutom är auktoriserade att ge oss direktiv. Dessa kommer vanligtvis inte vara godtyckliga, utan kommer att tjäna alla inblandades säkerhet och säkerställa en smidig konsertförlopp.
Figur 4.9: Culcha Candela under konsert den 20 augusti 2011. När helt entusiastiska fans i publiken hyperventilerar vid synen av sina idoler eller till och med svimmar, krävs snabba insatser av ambulanspersonalen. Säkerhetspersonalen måste då se till att en smidig räddningsinsats genomförs, vilket ibland även innebär att fotograferna tillfälligt och snabbt måste lämna pressgraven för att möjliggöra en snabb passage för ambulanspersonalen och eventuell räddning av den medvetslösa personen. Nikon D3S med 4,0/24-120-mm-mikro-Nikkor, vid en använd brännvidd av 24mm. 1/100 sekund, bländare 5,0, ISO 2000.
(Foto © 2011: Jens Brüggemann - www.jensbrueggemann.de)
Sammanfattning om ämnet
När säkerhetspersonalen ger instruktioner bör ni följa dem så snabbt som möjligt och utan att diskutera. På grund av medlemmarnas telekommunikativa nätverk har säkerhetspersonalen mer information än er, vilket innebär att instruktionerna vanligtvis också har en (säkerhetsrelaterad) bakgrund.
Om man är en bra partner i pressgraven kommer säkerhetspersonalen också vara vänligt sinnad mot fotografen och ha förståelse för våra behov.
En kort hälsning genom ögonkontakt och nick vid ingången till graven skapar en avslappnad stämning och banar väg för ett gott samarbete.
Om båda sidor respekterar och inte hindrar varandras arbete, utan snarare stödjer varandra vid möjlighet att hantera det, kommer även en partnerskaplig relation att utvecklas, vilket båda sidor sedan kan dra nytta av igen vid nästa konsert.
Å andra sidan kommer den som beter sig illa i pressgraven, inte följer säkerhetspersonalens instruktioner omedelbart och sedan också diskuterar, med säkerhet aldrig stödjas och uppmuntras i sitt arbete med att ta enastående konsertfoton.
4.5 Handla försiktigt
Pressgraven vid scenkanten är ofta fullpackad med evenemangsteknik. Inte bara högtalare finns där, utan också ljusutrustning och naturligtvis en massa kablar. Idealt sett är dessa bra dolda, men jag har också upplevt tillräckligt med konserter där det var kabelkaos vid gränsen till graven, nära scenen. Sådana snubbeltrådar kan vara farliga, särskilt eftersom det vanligtvis inte finns något ljus i graven och användningen av ficklampor för fotografer är vanligtvis förbjuden.
Figur 4.10: Se upp för snubbeltrådar! Här är kablar mellan högtalarna tydligt synliga. Dock togs fotot med en hög ljuskänslighet på 3 200 ISO och vid en tidpunkt då graven nästan var helt tom igen. I trångmål, när många konsertfotografer rör sig i graven, är det dock lätt att missa kablar som hänger eller ligger runt. Särskilt eftersom vi fotografer, på grund av den korta tid vi har tillgänglig, bara rör oss i graven med DSLR:en för ögonen, redo att fotografera mot scenen. Var således försiktig, för en bruten fotled innebär inte bara smärta, utan också arbetsbortfall i flera veckor eller till och med månader!
(Foto © 2011: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)
Dessutom kan det ibland finnas fördjupningar i graven, särskilt när evenemang äger rum utomhus eller i tält, där strömkablar kan dras. Här kan man lätt snubbla, vricka foten eller till och med bryta den.
Sammanfattning: Var försiktig i graven! Se till att ni lämnar evenemetsplatsen hel och oskadd! Det är bäst om ni vid ingången till graven (strax före konsertens början är det oftast tillräckligt ljust i evenemangssalet) letar efter potentiella snubbeltrådar. Vid tveksamhet bör fotograferna röra sig långsammare och försiktigare – även i hektiken av den korta fotograferingstiden.
4.6 Lämna inte föremål i graven
På grund av trängseln och den röriga situationen i pressgraven bör fotograferna inte lämna något bakom sig, utan bära allt (utrustning, kläder etc.) på sig. Det låter egentligen självklart, men frestelsen är stor att till exempel ställa ner kamerarucksacken för att kunna röra sig (fritt) bättre. Även klädesplagg, oftast jackor, tas av snabbt, eftersom konsertsalen oftast fylld av kvav, varm luft, vilket får en att svettas även i en t-shirt, även om det är minusgrader utanför.
Det är rekommenderat att ta med en så liten och platt kamerarucksack som möjligt till konserten och ha den på ryggen hela tiden. Den stör inte så mycket vid vridningar eller förändringar av position.
Det bästa vore naturligtvis om man kunde avstå helt från ryggsäck eller fotoväska. Men då skulle man behöva arbeta med två kameror, utrustade med olika brännvidder, vilket också innebär risken att kameran på axeln hänger ner och stör (eller riskerar att få en stöt och skadas).
Figur 4.11: Svårt att tro, men sant: Min stabila, vattentäta fotoväska "Ultralight" från Rimowa är nästan 20 år gammal - och fortfarande i bra skick. Jag köpte den eftersom jag även kan stå på den - en förmån som jag har använt många gånger när jag inte hade en stege eller någon annan möjlighet att få en högre position vid fotograferingar. I konsertgraven, dock, mellan alla hektiska fotografer, tycker jag att stå på min fotoväska är för farligt, eftersom en liten stöt skulle omedelbart knuffa av mig från väskan. Under konserter föredrar jag att använda en av mina kamerarucksäckar, eftersom de stör minst.
(Foto © 2012: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)
Figur 4.12: U2 (här medgrundaren och sångaren Bono) vid konserten på Berlins Olympiastadion den 7 juli 2005. För att kunna röra sig så fritt som möjligt - om man överhuvudtaget tillåts - är det rekommenderat att fotografera konserten med så minimal utrustning som möjligt. Det är inte alltid nödvändigt att ha alla objektiv med sig; ibland leder "materiellstriden" faktiskt bort från koncentrationen på motivet.
Om man kan utröna innan konserten om man kommer att vara väldigt nära scenen eller längre bort, kan man packa lämpliga objektiv därefter. Med ett vidvinkelzoom och ett porträtt-tele är man i de flesta fall tillräckligt utrustad och förberedd för nästan alla situationer. På detta foto syns tydligt säkerhetspersonalen i sina röda jackor, delvis med ryggen mot scenen (vilket normala konsertbesökare aldrig skulle göra!).
(Foto © 2007: DAVIDS/Sven Darmer – www.svendarmer.de)
