Här är en översikt över de olika kapitlen:
Del 01 - "Drömyrket" konsertfotograf?
Del 02 - Rättsliga frågor
Del 03 - Särdrag inom konsertfotografi
Del 04 - Beteendet i "graven"
Del 05 - Den lämpliga utrustningen för konsertfotografer
Del 06 - Tips och tricks från (konsertfotograf-) professionella
Del 07 - Bildkomposition (Del 1)
Del 08 - Bildkomposition (Del 2)
Del 09 - Rekommenderade kamerainställningar
Del 10 - Efterbearbetning
Figur 6.1: Den som vill skapa stämningsfulla och extraordinära konsertfoton behöver, förutom lämplig fotoutrustning, även lite erfarenhet - eller åtminstone några bra tips från erfarna fotografer. Självklart spelar också en liten bit tur in. Men som ett talesätt säger: "Turen står den flitige bi!" Så ni ska inte enbart lita på er tur, för då kommer ni sällan att ta med er speciella foton hem från en konsert. Här fångade fotograf Sven Darmer sångaren från Depeche Mode, Dave Gahan, framför en effektfull bakgrund på scenen (konsert den 9 juni 2013 på Olympiastadion i Berlin). Canon EOS-1D X med EF 2,8/70-200mm vid använd brännvidd 142mm. 1/250 sekund, bländare 7,1, ISO 3 200.
(Foto © 2013: DAVIDS/Sven Darmer - www.svendarmer.de)
6.1 Lämpliga exponeringsmätningstekniker
Följande exponeringsmätningstekniker är möjliga med de flesta moderna kameror:
• (mittviktad) Integralmätning
• Spotmätning
• Multifältsmätning
Figur 6.2: Musikerna, liksom alla konstnärer, är ofta klädda helt i svart - en omständighet som inte gör exponeringsmätningen lättare för oss fotografer. Om musikern håller sin position en stund, kan spotmätningen också ibland vara användbar. Då mäter man mot konstnärens ansikte och man kan därmed bestämma en värde som är oberoende av motljuset från scenbelysningen. På så sätt kan man se till att personen här framställs bra på fotona och kan bli igenkänd. Nikon D800 med 2,8/70-200 mm-Nikkor vid använd brännvidd 120 mm. 1/1000 sekund, bländare 5,6, ISO 1000.
(Foto © 2011: Jens Brüggemann - www.jensbrueggemann.de)
Vid Integralmätning beaktas de enskilda ljusvärdena i hela bildfältet. Den är idealisk till exempel för typiska semesterfoton eller bilder på stora grupper under så normala ljusförhållanden som möjligt (vid inte alltför starka kontraster). Vid varianten av mittviktad Integralmätning vägs området i mitten av bilden tyngre än sidoområdena (för Nikon D4 är det en cirkel i mitten av bilden med en diameter på 12 mm som vägs med 75%).
Kamerakonstruktörerna antar att de motivviktiga delarna är vanligtvis centralt placerade i bilden (till exempel i gruppfoton).
Figur 6.3: Peter Maffay vid konserten på Waldbühne i Berlin (den 28 maj 2011). När motivet består av lika många mörka partier (här: gitarrband, byxor) och ljusa partier (här: delar av gitarkroppen) samt resten av neutrala ljusa partier (här: grå bakgrund), uppnår man bästa resultat med exponeringsmätningstekniken integralmätning. (Här användes den mittviktade Integralmätningen). Canon EOS-1D Mark IV med EF 2,8/70-200mm vid använd brännvidd 165 mm. 1/250 sekund, bländare 4,5, ISO 1 000.
(Foto © 2011: DAVIDS/Sven Darmer - www.svendarmer.de)
Spotmätning är en exponeringsmätningsteknik för erfarna fotografer; endast med god hantering av den kan användbara (korrekta) resultat erhållas. Vid spotmätningen används en mycket liten del av bildfältet (mätområdet är oftast i mitten) för att mäta en liten del av ljusstyrkan i motivet på ett fokuserat sätt. Detta kommer att vara den del som anses vara av störst betydelse och som absolut måste exponeras korrekt. Inom konsertfotografi är det ofta sångarens/musikerns ansikte som avses. Följande punkter orsakar dock ofta problem för användarna: för det första storleken på mätfältet, som i mitt fall med Nikon D4 endast har en cirkeldiameter på 4 mm (vilket motsvarar cirka 1,5 % av hela bildfältet).
För det andra måste det säkerställas att den del av motivet som mäts i terms av ljusstyrka i princip motsvarar 18% grått. Ty exponeringsmätningen i kamerorna är kalibrerad efter detta; reflektionen av 18% grått är alltså referensvärdet, och om den lämpliga delen i motivet avviker reflektionsmässigt resulterar exponeringen i fel. Endast motiv där den mäta delen reflekterar ljuset som 18% grått är lämpliga för exponerings-spotmätning. (Att hålla upp en referensgråkort framför sångarens ansikte för att bestämma korrekt exponering, är under konsert - tror jag - snarare opraktiskt ...) Vad som också förvirrar vissa fotografer är att exponeringsmätningen oftast äger rum i centrum av det aktiva fokuspunkten.
Detta kan lätt leda till förvirring att båda funktionerna kan vara "relaterade" till varandra. Men från kamerakontroll och logik har exponeringsmätning och autofokus inget gemensamt. Exponeringsmätningen används för att skapa en bild som inte blir för ljus och inte för mörk (om man inte har valt att göra High-Key- eller Low-Key-foton). Autofokus däremot behövs för att ta ett skarpt fokuserat foto.
Figur 6.4: Ett motiv (med många mörka bildområden) som är lämpligt att med hjälp av spotmätningen bestämma rätt kombination av slutartid, bländare och ISO-känslighet för att få en korrekt exponerad bild. Vid användning av spotmätning är det viktigt att ha en konstant (här: dagsljus-) belysning över en tillräckligt lång period för att kunna göra exponeringsmätningen.
Också bör artisten på scenen inte röra sig för snabbt, så att exponeringsmätningen kan göras. På grund av den mörka bakgrunden och artistens svarta klädsel skulle en annan exponeringsmätmetod ha resulterat i en överexponerad bild där kläderna skulle se gråa ut och ansiktet skulle vara alltför ljust återgivet. (Om man inte använde integralmätning eller matrismätning i kombination med manuell exponeringskorrigering, som även kallas Plus-Minus-korrigering). Nikon D800 med 2,8/70-200 mm-Nikkor vid använd brännvidd 175 mm. 1/640 sekund, bländare 4,0, ISO 1 000.
(Foto © 2013: Jens Brüggemann - www.jensbrueggemann.de)
I den multipla fältmätningsmetoden (också kallad matrismätning) delas bilden upp i flera områden (till exempel fem: ett fält i mitten och de fyra hörnen intill). Varje område mäts (automatiskt) av kameran och sedan beräknas ett medelvärde av detta.
Denna exponeringsmätmetod rekommenderas om kontrastrika motiv ska fotograferas. Tanken är att alla delar av bilden bör beaktas och en tid-bländar-ISO-kombination bestäms som kan ses som en kompromiss från alla områden (för att undvika överexponerade vita områden i bilden eller svarta områden utan detaljer).
Även om tillverkarna har vidareutvecklat denna exponeringsmätmetod (till exempel färgmatrismätning som även tar hänsyn till färgerna i motivet vid ljusmätningen; eller 3D-färgmatrismätning som dessutom tar hänsyn till avstånden mellan motivområdena vid beräkningen), lider alla exponeringsmätmetoder alltid av ett dilemma:
Om ljusstyrkevariationerna i motivet är för stora (= stort kontrastomfång) är det omöjligt att ta en tillfredsställande exponerad bild med en enda tagning. Då är kontrastomfånget i motivet större än kamerans dynamikomfång, vilket innebär att områden i bilden nödvändigtvis blir antingen helt svarta utan detaljer eller överexponerat vita. Lösningen skulle vara HDR; för konsertfotografering är detta dock helt olämpligt på grund av förbudet mot stativ i diket och musikernas rörelser på scenen.
Figur 6.5: Svåra ljusförhållanden är rule än normalt i konsertfotografering, åtminstone vid rock- och popkonserter. Särskilt när en strålkastare lyser som (stämningsfull) motljus in i objektivet, kan det hända att personerna (sångare/dansare) på scen blir för mörka på bilden. Dock kan den eventuella felaktiga exponeringen under vissa omständigheter kompenseras, till exempel som i denna bild, där den mörka (övervägande svarta) klädseln på pojkbandet i ljusmätningen motverkar varandra. Så balanseras de två extrema (motljus å ena sidan; aktörernas svarta klädsel å andra sidan) ut. Resultatet blir en stämningsfull konsertbild där också sångarnas ansikten framträder tillräckligt bra. US5 på konserten den 24 november 2007 i Berlin.
(Foto © 2007: DAVIDS/Sven Darmer – www.svendarmer.de)
Så i slutändan handlar det om att fotografen måste besluta vilken (betydelsefull) del av motivet som ska exponeras korrekt. Och oavsett om han eller hon använder spot-, integrerad eller flerfältsmätmetoden är det helt oväsentligt. Det viktiga är att han eller hon med den tillämpade metoden uppnår rätt resultat.
6.2 Exponeringsautomatik kontra manuell kontroll
Många fotografer (framför allt nybörjare med stor ambition) vill absolut fotografera med manuella kamerainställningar. De menar att de ska avstå från exponeringsautomatiken och istället manuellt ställa in slutartid, bländare och ISO-känslighet.
Jag anser av flera skäl att detta är fel väg att gå: För det första kan variationer i belysningen (vilket är ganska vanligt och snabbt föränderligt inom konsertfotografering) medföra att vi konstant måste justera tid-bländare-ISO-kombinationen. Dock kan vi (utrustade med en fantastisk öga och ett kraftfullt hjärna) inte alltid uppfatta dessa variationer; felbeläggningar blir följaktligen oundvikliga. För det andra är det ganska - tja, låt oss säga: modigt, när fotografer tror att de kan bedöma motivets ljusstyrka på ett sådant sätt att de frivilligt kan justera tid, bländare och ISO-värde manuellt. Våra ögon vänjer sig (mycket snabbt!) vid skiftande ljussituationer, så att vi inte riktigt märker skillnaderna; eller inte förrän de är mycket stora och plötsliga.
Standardfallet vid manuell inställning är därför också att orientera sig efter de värden som kameran (-exponeringsautomatiken) föreslår. Dessa grundar sig återigen på mätningen av kamerans interna exponeringsmätning; vilket ingenting annat innebär än att skillnaden mellan manuell inställning av parametrarna tid, bländare och ISO och att fotografera med en av de tre (professionella) exponeringsautomatikerna (program-, bländar- och tidautomatik; användningen av ISO-automatiken rekommenderas starkt!) enbart består i att värdena vid förstnämnda ställs in av fotografen (men efter kamerans automatiksgivningar) och vid sistnämnda ställer kameran själv in parametrarna (eftersom en av exponeringsautomatikerna har valts).
Figur 6.7: Vid klassiska konserter (eller även jazz, country, folkmusik, schlager, etc.) förväntas vanligtvis inga starkt fluktuerande ljusförhållanden. Färre eller till och med inga färgglada effekter ("Ljusshow") används heller; konsertfotograferna kan därför räkna med en konstant, naturlig (vit) belysning, vilket naturligtvis kraftigt förenklar manuell exponeringskontroll. Här fotograferades Montserrat Caballé vid hennes konsert i Berliner Philharmonie den 31 januari 2011. Canon EOS-1D Mark IV med EF 2,8/300mm. 1/160 sekund, bländare 2,8, ISO 1 000.
(Foto © 2011: DAVIDS/Sven Darmer - www.svendarmer.de)
Figur 6.8: RUNRIG den 29 augusti 2012. När belysningen på musikerna (åtminstone för en "lycklig", men obestämd tidsperiod) är konstant, kan man arbeta bra med manuell exponeringsinställning. Då spelar det heller ingen roll om strålkastare lyser upp bakgrunden, eftersom förgrunden, artisten, förblir jämnt (korrekt) exponerad.
(Mellan dessa två foton togs 18 andra av mig med identisk exponeringsinställning). Nikon D4 med 1,4/85-mm-Nikkor. 1/250 sekund, bländare 2,5, ISO 2 500.
(Foto © 2013: Jens Brüggemann - www.jensbrueggemann.de)
Slutsats
Den som – av vilken anledning som helst – föredrar att fotografera manuellt kan naturligtvis göra det. Inom den professionella konsertfotografin är dock, precis som inom andra områden av fotografering, enbart resultatet som räknas. Därför bör man inte fundera så mycket på vägen, utan snarare se till att resultatet lyckas. Vägen dit spelar ingen roll. (En bild är inte bättre bara för att fotografen har arbetat med manuell inställning).
Den som väljer att manuellt ställa in slutartid, bländare och ISO-känslighet bör observera att skiftande ljusförhållanden kräver justering av exponeringsparametersinställningen. Observera därför alltid i sådana fall om exponeringsinställningarna leder till önskat resultat eller om en korrigering behövs.
6.3 Använda kamerans seriebildsfunktion
In bråkdels sekunder tänder och släcker strålkastare. På grund av musikernas oftast snabba rörelser på scenen, täcker de över (mot-) ljuset eller låter det skina in i våra objektiv. Tiondels sekunder avgör om artisten blinkar på porträttbilden eller drar en olycklig (oförfotogen) grimas.
Konsertfotografering är actionfotografering, därför är det klokt att ställa in kameran på seriebildshastighet. Men det är ingen idé att regelbundet ta ett dussin nästan identiska foton efter varandra; det är däremot klokt att vid fotograferingen alltid ge 2-4 korta "eldstötar". På så sätt kan fotografen selektivt och med omsorg fotografera motiven och undvika ändå risken att det aktuella fotot blir obrukbart på grund av en kort stund då en strålkastare direkt och störande lyser in i kameran (t.ex. för att i en kort bråkdel av en sekund en strålkastare riktar sig precis in i kameran).
Vi behöver inte begränsa oss; på grund av den korta tiden vi har till vårt förfogande (vanligtvis bara tre låtar) behöver vi inte vara rädda för att minneskortet kan bli fullt innan vi leds bort från fotodiket. Och även kamerans batteri håller förmodligen för 3-4 konserter i rad innan batteriets statusindikator uppmanar oss att ladda. Så spara inte på foton, utan "fota på!"
Figur 6.9: Många rockstjärnor har typiska poser. Om man lyckas fånga dem främjar det försäljningen av bilden enormt. Billy Idol (här den 27 november 2005 i Berlin) är naturligtvis en fullfjädrad professionell och också en mästare i självframställning. Seriebildeinställningen på kameran hjälper till att välja det optimala resultatet ur liknande foton. Där posen passar perfekt, bildutsnittet och exponeringen är korrekta och även de många små detaljerna (strålkastare, ansiktsuttryck, personer och utrustning i bakgrunden, osv.) harmoniserar på ett idealiskt sätt.
(Foto © 2005: DAVIDS/Sven Darmer - www.svendarmer.de)
6.4 Bracketing – kritiskt betraktat
Jag har aldrig riktigt förstått syftet med bracketing. Det verkar lite som att skjuta med kanoner på sparvar. Och åtminstone i den digitala tidsåldern, där vi fotograferar i RAW-format och (åtminstone lite) redigerar alla våra foton, är bracketing onödigt som en strupesäck.
Figur 6.10: Bracketing är bara meningsfullt om fotografen är osäker på vilken exponering som är optimal; på så sätt försöker han med flera foton av olika exponeringar åtminstone få fram ett optimalt exponerat resultat. Emellertid passar konsertfotografering med sina snabbt växlande ljusförhållanden endast i begränsad omfattning för användning av bracketing. Som redan nämnts, ändras belysningen på aktörerna på scenen ständigt och mycket snabbt. Så även med en konstant exponeringsinställning kan man få helt olika resultat. Om man nu förutom den osäkerhet som beror på ljusshowen, också inför en andra osäkerhet genom att ändra exponeringsinställningarna under en serie av bilder, så möts två riskfaktorer, vilket gör att det (optimala) resultatet ännu mindre kan förutsägas (uppnås). Genom bracketing ger man sig ut på ett mycket osäkert territorium, så att resultaten enbart är beroende av oförutsägbara faktorer. Till exempel: Sker den underexponering som hör till bracketing kanske just i det ögonblicket då en strålkastare lyser direkt in i fotografens objektiv och därmed ändå skulle orsaka en underexponering? (Foto © 2013: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)
I mina ögon är det mycket mer meningsfullt att ägna sig åt att hitta den antagligen korrekta inställningen för kameran istället för att fota exponeringsvariationer. Även om inställningarna vid fototillfället inte var helt optimala, kan bilden i de flesta fall "räddas" tack vare RAW-utvecklingen i Photoshop eller Lightroom. Så fokusera hellre på en originell bildkomposition, på att fånga fantastiska scener från showen, på att fotografera alla musiker (även om vissa av dem är okända). Och för att kontrollera exponeringsinställningarna räcker det ibland med en snabb titt på kameradisplayen för att upptäcka och åtgärda större misstag.
6.5 Använda fulladdade batterier
Man vet ju aldrig ... Enligt detta motto bör ni alltid ha fulladdade batterier i kameran när ni ska ta konsertfoton. Naturligtvis räcker ofta en sjättedel av kapaciteten hos ett kraftfullt batteri helt och hållet, särskilt eftersom man bara får fota under de tre första låtarna. Men man vet aldrig vad som händer, om fotograferingstiden kanske förlängs spontant eller för att en musiker i startgroparna ska marknadsföras. Vem vet om ni inte får möjlighet att ta ytterligare foton före eller efter konserten under en intervjugenomgång (eller före ljudkontrollen)? Så: Ladda kamerabatteriet! (Eller ta med ett laddat reservbatteri).
Figur 6.11: "Det här är så frustrerande!" När Woody Allen tar till klarinett på scenen (som här under konserten med hans New Orleans Jazz Band den 22 mars 2010 i Berlin), är uttrycksfulla konsertfoton garanterade! Det vore verkligen synd om man skulle behöva sluta fota i förtid på grund av att batteriet hade för lite återstående kapacitet och nu har tömts helt.
(Foto © 2010: DAVIDS/Sven Darmer – www.svendarmer.de)
6.6 Fotografera i RAW-format
I många områden av fotografin är det helt onödigt att fotografera i RAW-format. JPEG räcker kvalitetsmässigt helt. Men i konsertfotografi rekommenderas verkligen att fotografera i RAW-format, mer än i något annat område, eftersom vi här regelbundet hanterar starka ljusstyrkekontraster. Utspruckna vita områden där strålkastare lyser direkt in i linsen och de mörkaste områdena längst bak på scenen är inte ovanliga. Även ansikten försvinner inte sällan; antingen blir de för ljusa eftersom ljuset var för starkt för vår exponeringsinställning, eller ansiktena är för mörka eftersom motljusstrålkastarna har förvrängd mätningen av vår exponeringsautomatik.
Fotograferar vi i RAW-format kan vissa inställningar ändras problemfritt efteråt (till exempel vitbalansen) och exponeringen åtminstone optimeras över några bländarsteg.
Figur 6.12: ich & ich med sångaren Adel Tawil vid mikrofonen den 1 september 2010. Vid de flesta konserter kan man förvänta sig svåra till nästintill omöjliga ljusstyrkekontraster. Det är då användbart att fotografera i RAW-format så att man senare vid datorn kan få ut detaljer både från de ljusa, överexponerade områdena samt de mörka, underexponerade områdena. Nikon D3S med 2,8/24-70-mm-Nikkor vid använd brännvidd 24 mm. 1/1000 sekund, bländare 3,2, ISO 3200.
(Foto © 2010: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)
6.7 Regelbunden fotokontroll – med automatisk (och skärmfyllande) bildvisning
Den stora fördelen med digital fotografering är möjligheten till omedelbar bildkontroll (på kameradisplayen). Fel kan således upptäckas omedelbart (och naturligtvis även åtgärdas). Men den här fördelen blir bara effektiv om fotografen faktiskt genomför bildkontrollen. Speciellt när man ivrigt fotograferar under konserter med tidspress, glömmer några detta behov. Eller är för hektiska och tror i det ögonblicket att de kan vara utan det. Men det är en villfarelse. Jag har ofta sett fotografer som efter att ha lämnat diket nyfiket har tittat på sina tagna foton och insett att de på grund av en oavsiktligt felaktig inställning inte kunde ta med ett enda användbart foto hem ...
Vänj er alltså vid att regelbundet, helst var tionde till tolfte foto, genomföra bildkontrollen. En snabb titt på kameramonitor räcker gott och väl. För att spara tid bör ni aktivera kamerans automatiska bildåtergivning. Den visar varje taget foto på skärmen i några sekunder. En kort knapptryckning på kamerans avtryckare låter även fotot försvinna omedelbart igen.
Det är också meningsfullt att med jämna mellanrum kontrollera skärpan. En snabb blick räcker inte; i det fallet måste ni zooma in på bilden. Denna kontroll behövs dock inte så ofta; en gång per låt borde vara tillräckligt. (Om ni inte har problem med skärpan på era foton oftare; men det, vad det kan bero på, skulle jag självklart kolla innan).
Bild 6.13: När fotograferna fotograferar med iver och tidspress vid konserten (som här med Tim Bendzko den 24 augusti 2012), kan det hända att de glömmer att regelbundet kontrollera kameradisplayen för att bedöma de tagna bilderna med avseende på skärpa, korrekt exponeringsinställning, bildkomposition, osv. Det händer ofta att fotografer med en felaktig (eller ej passande) inställning fortsätter att fotografera genom alla tre låtarna och först när de lämnar pressområdet, när det är för sent att korrigera, märker sina misstag. Nikon D4 med 2,8/14-24mm-Nikkor på använd brännvidd 24mm. 1/80 sekund, bländare 3,5, ISO 3 200.
(Foto © 2012: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)
6.8 Fotografera också i svartvitt ibland
Konsertfotografi lever egentligen i huvudsak från de många färgglada (ljusen). Ändå kan också svartvita foton vara mycket lockande. Jag rekommenderar att redan ställa in kameran på svartvitt när du fotograferar. På så sätt kan effekten bedömas bättre vid kontrollen på skärmen. Om du fotograferar i RAW-format, är inte färginformationen förlorad; du kan fortfarande "utveckla" fotona även i färg.
Svartvitt fotografi handlar dock inte bara om att ta bort färg. Det handlar snarare om att se motiv i svartvitt; en fotograf som behärskar detta kommer även att kunna skilja motiv som lämpar sig för svartvitt från andra där färgen saknas.
Bild 6.14: Det speciella uttrycket hos svartvita foton (eller foton i sepia-nyans) gör svartvitt fotografi tidlöst; det är fortfarande "inne". Även detta motiv med BAP-gitarristen (konsert den 24 augusti 2011 på Zeltfestival Ruhr i Bochum/Witten) förlorar ingenting genom reduktionen; tvärtom vinner det (nostalgisk) charm och effekt. Nikon D3S med 1,4/85-mm-Nikkor. 1/160 sekund, bländare 2,5, ISO 1 250.
(Foto © 2011: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)
OBS
• Vissa motiv "kräver" verkligen att fotograferas i svartvitt.
• Andra verkar dock lika bra i svartvitt som i färg.
• Men det finns också motiv som inte bör fotograferas i svartvitt för att de förlorar på det.
Det är fotografens uppgift att ta reda på vilken kategori det aktuella motivet som ska fotograferas tillhör. Om du har bestämt dig för att ta svartvita foton, fokusera redan under fotograferingen och ställ in din bildvisning därefter. Det tränar ditt öga och hjälper dig att bedöma vilka konsertfoton som verkligen fungerar bra i svartvitt och vilka inte.
Bild 6.15: Ett av de få foton som fungerar lika bra i svartvitt som i färg. Till slut avgör användningen (redaktionell användning i en tidning eller i en musiktidskrift, publicering på en fanpage osv.) och din smak vilken variant du väljer. Nikon D800 med 2,8/70-200-mm-Nikkor på använd brännvidd 125mm. 1/640 sekund, bländare 5,0, ISO 800.
(Foto © 2013: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)
