Mina nerver var på helspänn sedan flera dagar. Några uppdragsgivare satte press. De ville absolut förlägga produktioner tidigare, eftersom de blev "överraskade" av sommaren. Sommar kom också i år bara så där, för vissa tydligen oväntat, ja man kan nästan säga, helt överraskande och oförutsägbar. Dessutom den kommande outdoormässan i Friedrichshafen. Kataloger, banderoller, tryckdatum, helt enkelt det vanliga galenskapet. Mellan frontlinjerna: berg- och outdoorfotograferna. Men väderprognoserna var otillfredsställande, ingenting hände och jag satt på glödande kol. Slutligen var det dock min frus begäran om att "vänligen sätta upp en hylla på väggen", som fick bägaren att rinna över. Jag var tvungen att komma ut, helst till Karwendel, utan uppdrag, utan mål, bara så där - bara för mig, fota blommor. Självklart inte utan att först kärleksfullt skruva upp hyllan på väggen ...
Nästa morgon var jag ute med en stor fotoryggsäck i Rohntal. Sedan min ungdom älskar jag den här platsen på jorden. En vid kittel, dominerad av de mäktiga nordväggarna Karwendelspitze och Vogelkarspitze. Mitt i två drömska alpängar och runtomkring tusentals blommor.
Gentian från Rohntal. Fotograferad med 100 mm makroobjektiv (Zeiss f2,8 100 mm makro, Contax RTS III) och med en liten uppljusare (guld/silver zebra). Med flit har jag lämnat en gul blomma i oskärpa i förgrunden för att sätta en färgglad accent. Karwendelbergen, Österrike.
Ett hav av vår, en fläkt från världens ände, min personliga reinkarnation som berg- och naturfotograf. Efter det tredje gentianmotivet hade jag glömt alla möten, alla kunder, de felaktiga väderprognoserna, helt enkelt hela vardagliga "trams" (som bayerska säger). Åtminstone för ett par timmar dök jag huvudsakligen in i närheten.
De här ömtåliga kristallerna har jag fotograferat cirka 50 meter under ytan i Vernagtferner. Bildavsnittet är cirka 4 x 6 centimeter stort. På grund av den totala mörkret djupt inne i denna glaciär har jag belyst dem med två LED-lampor. Canon EOS 5D, Zeiss f3,5-4,5 28-70 mm med mellanring. Ötztalalperna, Österrike.
Hur nära är nära, hur nära är bra?
"Om en bild inte är bra, var man inte tillräckligt nära" - sa redan Robert Capa. I den moderna bergs- och outdorrfotografin gäller det citatet mer än någonsin. I närområdet öppnar det sig helt nya och mångsidiga möjligheter för oss. Det handlar inte bara om vanliga blommor och detaljer i naturen, utan också om sporten och handlingen i bergen. Oavsett om det är rep, stegjärn eller kompass, allt som tydliggör aktivitet eller visualiserar och tematiserar händelsen för betraktaren, hälsas välkommen som förgrund eller huvudmotiv. Naturligtvis leder närbilder automatiskt till att kunna skära av saker och personer som ämne.
En betydande fördel med närområdet är också oberoendet av "bra ljus". Oavsett om det är blommor eller stegjärn, iskristaller eller karbiner - vi kan fotografera dessa saker, åtminstone teoretiskt, i varje ljus och varje väder. Tvärtom: I vackert väder, det vill säga blå himmel och direkt, starkt solljus, är kontrasterna ofta för stora för att vara kreativa i närområdet. Just detaljerna är vid jämnt ljus, dvs mulet väder, men också vid dramatiskt väder ofta mycket mer imponerande och kraftfulla. De vinner i uttryck, precis eftersom det inte finns något vackert ljus eller dominant drömberg som distraherar.
Dåligt väder, dåligt ljus, där kom de gula skyltarna väl till pass för att ge lite liv och färg till bilden. Canon EOS 5D, EF f4 24-105 mm L IS, stigning till Piz Kesch, Albulaalperna, Schweiz.
Vilket tillbehör är meningsfullt?
Med denna väsentliga fråga följer oundvikligen en andra fråga: Hur nära vill eller måste vi vara vårt motiv? Fram till åttiotalet kunde man grovt härleda objektivens närgräns från deras brännvidd. Med ett 100 mm-teleobjektiv kunde man till exempel fokusera skarpt på ungefär en meter, med ett 50 mm-objektiv cirka 50 centimeter osv. En A4-sida eller ansikte kunde fotograferas på ett fyllande sätt med detta.
Den här ca 40 x 60 cm stora delen av en gammal trädstam borde kunna fotograferas med vilket objektiv som helst utan speciell utrustning. Contax RTS III, Zeiss f3,5-4,5 28-70 mm, Munt Baselgia, schweiziska nationalparken, Schweiz.
Den som ville komma närmare var tvungen att antingen sätta en mellanring mellan kamera och objektiv (= enbart utdragning utan glas) eller skruva på en så kallad närlins i objektivets filtergänga för att komma närmare sitt motiv (den bör vara av hög kvalitet, t.ex. Canon 500 D). Båda alternativen är "ekonomiska" (ca 50 till 150 euro) och fortfarande mycket lämpliga för berg och outdooranvändning, eftersom de är små och lätta.
Beroende på tjocklek (mellanring) eller styrka (närlins) kan vi fylla formatet med de allra minsta detaljerna. I mina ögon är mellanringen ännu mer mångsidig, eftersom den kan användas med alla objektiv. Närlinsen kan dock bara användas på objektiv med samma filterdiameter (begränsat utökningsbart genom en reduceringsring). Jag skulle rekommendera lätta till medelstora teleobjektiv.
Det andra extrema är rena makroobjektiv. De finns och erbjuds standardmässigt i brännvidderna 50 mm, 100 mm och 180 mm. De är inte bara betydligt större och tyngre än jämförbara fast brännvidder, utan också avsevärt dyrare. Priser mellan 500 och 1000 euro är vanliga här. Deras fördel är en enormt kort närgräns som gör det möjligt att fota motiv i upp till skala 1:1, dvs 24x36 mm (relaterat till film eller fullformatsensorer), på ett fyllande sätt och utan ytterligare tillbehör.
För den här extrema detaljen på en maskros räckte inte ens närgränsen på 100 mm-makroobjektivet till; jag använde Canon MP-E 65 mm lupobjektiv på Canon EOS 5D för att möjliggöra den här endast cirka 12 x 18 mm lilla bilden. Nationalparken i Belluno Dolomiterna, Italien.
Men med den snabba utvecklingen inom linsbyggande har närgränsen för alla objektiv minskat märkbart. Speciellt med de nuvarande zoomobjektiven kan vi komma väldigt nära vårt motiv. Några riktlinjer: För ett teleobjektiv med en brännvidd på 70-200 mm är till exempel en närgräns på en meter mycket bra och helt lämplig för närbilder. För standardzoomar som t.ex. ett 24-105 mm objektiv bör den redan ligga på 0,5 meter. I båda fallen är den mycket bra för den längsta brännvidden (tele), men måttlig för den kortaste. För jämförelse: Ett bra vidvinkel-primärobjektiv med 24 mm kan ställas in till skärpa på 20 centimeter, vilket betyder att vi kommer mycket närmare vårt motiv än med nämnda zoom - med samma brännvidd, förstås!! Mitt tillvägagångssätt är följande: På renodlade makroturer (se ovan Karwendel) tar jag också med ett 100 mm makroobjektiv, på alla andra turer har jag förlängningsrör och närlinser i ryggsäcken. En liten blixt med blixtslavkabel är också till hjälp för att delvis ljusa upp förgrunden.
Ett detalj från en klätterstig vid Aschaffenburg-Höhenweg, fotograferat med ett vidvinkelzoom på 17 mm brännvidd vid bländare 4, för att hålla bakgrunden suddig. Zillertal Alperna, Österrike. Canon EOS 1Ds MK III, EF f4 17-40 mm L.
Den svaga blixten riktade jag bara mot förgrunden. Är denna bild verkligen intressant? Jag vet inte. Den togs inom ramen för en reportage för en tidning som alltid vill ha "massor av närbilder".
Alternativt en stark Power-LED-pannlampa (= dagsljus!!). Den fungerar utmärkt för att ljusa upp, men föredras vid statiska motiv (blommor) och fotografering med stativ.
Två avskurna silvermåneblommor vid kraftigt molnigt väder. Den "soliga" effekten skapades genom att använda LED-lampan som motljus. Canon EOS 5D, Zeiss f2.8 100 mm makro med förlängningsrör, Nationalparken Dolomiterna i Belluno, Italien.
Också med en liten, hopfällbar reflektor kan man, särskilt i solljus, mycket precisa och doserade uppljusningar göra. Ett stabilt stativ, helst med omvändbar mittsöl för att kunna komma så nära marken som möjligt, är ett absolut måste inom makrofotografering. En variabel benanordning för att kunna sprida ut stativbenen högt även i terräng är mycket användbar.
Vilka möjligheter har vi?
Den klassiska makrofotografin är standard och utmaning på samma gång. När det gäller blommor och många andra detaljer i naturen smiter ingenting undan (förutom våren och småkryp) bokstavligen.
Lyckan är "när förberedelse möter tillfälle". Bilden var redan uppbyggd, jag hade redan tagit några bilder när denna fluga satte sig på den perfekta platsen i ca 2 sekunder. Allt jag behövde göra var att trycka på avtryckaren. Canon EOS 5D, Zeiss f4-5.6 100-300 mm med förlängningsrör Canon 500D, Nationalpark Gesäuse, Österrike.
Vi har och behöver oändligt med tid - om vi bara tar den! För en bra bild kan man mycket väl ligga i en äng i en timme. Den som till exempel vandrar i bergen med en 100 mm makroobjektiv kan upptäcka oändligt många motiv. Rekommenderat för närupptagningar i naturen är som sagt ett stativ, helst med omvändbar mittsöl för att även kunna fotografera nära marken.
Det handlar inte bara om att inte skaka under exponeringen (med dagens moderna kameror kan vi enkelt skruva upp ISO-känsligheten till oändligheten), för mig handlar det också om att skapa bilden millimeter för millimeter. Kreativiteten sker huvudsakligen utomhus i naturen för mig, och där ingår en perfekt bildkomposition enkelt, trots alla möjligheter i Photoshop!! Vilken konstnär beskär sin oljemålning på duk efter färdigställandet, bara för att det finns saxar?
Större kontraster kan knappast vara möjliga. Som tur var befann sig motivet i skuggan. Naturligtvis kan jag här beskära överallt, ta utklipp, använda stående format, kvadratiskt format, osv., men varför? Contax 645, 80 mm objektiv med förlängningsrör. Londrangar, Island.
Det går snabbare, spontanare och även utan stativ att realisera de avskurna detaljerna i en helhetsbild. Här lägger jag oftast bara tonvikt på en (viktig, vacker eller galen) detalj i skärpan medan allt annat suddas ut.
Lutande, sned, avskuret, personer oskarpa. Varför inte? Om det tycks bra. På grund av den starka vidvinkeln (17 mm) är de två flickorna fortfarande tydligt synliga trots öppen bländare (f4) - varken mer eller mindre. Canon EOS 1Ds MK III, EF f4 17-40 mm L, Ziegspitz, Bayerische Alpen, Tyskland.
Naturligtvis kan jag också vända på den här bildstilen: Istället för att sätta skärpan i förgrunden så sätter jag skärpan på bakgrunden. Mjukt och abstrakt leder mig då den oskarpa förgrunden in i bilden.
I denna bild är de oskarpa ytorna i förgrunden relativt stora. På grund av lavarnas livfulla, varma färger uppfattar jag dem ändå som behagliga. Djupet av skärpedjupet är verkligen en smaksak och bör kontrolleras med bländareknappen vid sådana bilder. Contax RTS III, Zeiss f4-5.6 100-300 mm, Hoher Göll, Berchtesgadener Alpen, Tyskland.
Genom att blända extremt, dvs stänga ner bländaren till 22 eller till och med 32, kan man kombinera båda bildstilarna och på så sätt uppnå bilder med skärpedjup från nära förgrund till bakgrund. Men var försiktig, här gäller särskilt principen "less is more". Den här typen av bilder kan annars snabbt verka röriga och överlastade. Dessutom överskrider de de flesta objektivs optiska gränser. På grund av s.k. diffraktion minskar den maximala skärpan vid dessa bländarvärden igen.
De första blommorna i förgrunden var endast ca 5 centimeter från <\em>15 mm fullformats fiskeögonobjektivets frontlins. Med en bländare på 22 sträckte sig skärpedjupet precis till horisonten. Canon EOS 5D, EF f2,8 15 mm, Barre des Ecrins, Dauphine, Frankrike.
Metoden och tekniken
Vid fotografering med stativ:
När jag har hittat ett motiv (ofta efter långt sökande i närheten), kretsar jag först runt det, betraktar det från alla håll och sätter sedan upp stativet på lämplig plats sist. Sedan väljer jag brännvidd och skapar bilden. Därefter följer ett testfoto för exponeringskontroll samt att trycka på bländarknappen för att bestämma eller kontrollera skärpedjupet.
Vart ska skärpan ligga? Beslutet är ofta svårt för motiv av den här typen. Canon EOS 5D, Zeiss f4-5,6 100-300 mm med Canon 500D närlins. Nationalpark Kalkalpen, Österrike.
Förresten, i makrofotografering avstår jag nästan alltid från autofokus. Å ena sidan vill jag inte ständigt justera autofokuspunkter fram och tillbaka, å andra sidan är Live View en genial hjälp när det gäller exakt finfokusering via bildskärmen. Slutligen kommer själva bilden: Med aktiverat spegelvippning för att undvika vibrationer från spegelslaget löser jag ut via självutlösaren med två sekunders fördröjning. När det är möjligt arbetar jag med statiska motiv med ISO 50 eller ISO 100, bara vid "rörliga" objekt (blommor i vinden) går jag upp till ISO 800 för att få en kortare slutartid.
Tack vare ISO 400 kunde jag frysa det lätt rörande vass med 1/250 sekund. En klippvägg belyst av morgonsolen speglade sig i sjön och gav mig en ovanligt färgstark bakgrund. Canon EOS 5D, Zeiss f4-5,6 100-300 mm. Lago Leita, Gran Paradiso Nationalpark, Italien.
När alla blommor gungar glatt i vinden, letar jag efter alternativ som är intressanta både färgmässigt och med avseende på form och struktur.
Contax 645, 80 mm objektiv med mellanring. Kvarnstenar vid Schwarzsee, Hohen Tauern, Österrike.
Vid närbilder inom sportactionområdet använder jag generellt högre ISO-värden eftersom jag här nästan uteslutande arbetar utan stativ. Fotograferingen är här mer spontan, snabbare och ofta mer improviserad än i naturfotografering. Jag närmar mig motivet med kamerans sökare, tittar på hur nära jag kan komma (begränsat av objektivets närgränsvärde), samtidigt som jag betraktar bakgrunden och den övergripande bildkompositionen. Ofta blir det sedan en "magkänsla" om jag bara ska fokusera på förgrunden eller om skärpedjupet ska utvidgas mot bakgrunden genom att blända ner.
Vi behöver inte alltid fokusera på det "förväntade". Vad är egentligen viktigt i bilden? Här börjar utrymme och kreativitet samtidigt.
Canon EOS 5D, EF f1,4 50 mm. Vid stenen, Zillertaler Alpen, Österrike.
Att "se" dessa bilder genom kamerasökaren ger mig otroligt mycket nöje. Närområdet är verkligen en fotografisk upptäcktsresa och definitivt bättre än att hänga upp hyllor.
Mitt slutgiltiga tips: Åk till Karwendel och lägg dig i en blomäng innan taket (eller en hylla) faller på huvudet på dig…
Ha kul i närområdet!
