Bildkomposition (Del 1)
Den medvetna konstruktionen av bilduppbyggnaden kan enligt min åsikt inte läras utantill. "Den gyllene proportionen" och andra regler för bildkomposition är försök att förklara varför vissa foton sticker ut från mängden; men de bör inte betraktas som instruktioner att konstruera alla foton enligt dessa regler.
Alla fotokonstnärer som jag känner betonar gång på gång att de gör sin bildkomposition mer eller mindre omedvetet. Rakt från hjärtat. De som däremot måste fundera länge under fotograferingen missar (framför allt inom konsertfotografering) de bästa ögonblicken.
Ändå är det bra att emellanåt fundera över kompositoriska frågor och även vid val av bilder bör ni fundera på vilka av era foton som sticker ut – för de är lite bättre än de andra – och varför: Vad är den lilla men avgörande skillnaden? Den som regelbundet ställer sig dessa frågor kommer också att utveckla en känsla för en effektfull bildkomposition och på lång sikt bli bättre. Den som känner till specifika effekter kommer också (omedvetet, litar på magkänslan) att ta bättre foton vid det avgörande ögonblicket.
Figur 7.1: 80-talets kultska-bandet Madness (mest kända låten: Our House) vid deras konsert i C-Halle i Berlin den 24 oktober 2012. Det räcker inte med att ta bilder på kända namn inom musikbranschen. Konstnärlig kreativitet med bilduppbyggnad, exponeringskontroll och fokusering är nödvändig om man vill bli en framgångsrik konsertfotograf. Canon EOS-1D Mark IV med EF 2,8/16-35mm på använd brännvidd 35mm. 1/50 sekund, bländare 4,0, ISO 1.000.
(Foto © 2012: DAVIDS/Sven Darmer – www.svendarmer.de)
7.1 Skär inte av gitarrhalsen
I konsertfotografi stöter man ofta på några typiska kompositionsutmaningar. Att avbilda gitarristen med gitarr på rätt sätt är en del av det. Vilket bildformat rättfärdigar bäst detta motiv? Stående format med mycket utrymme på sidan där gitarrhalsen behöver lite plats? Eller liggande format där man inte inkluderar artistens ben? Ibland visar sig även det kvadratiska formatet vara idealiskt, särskilt om bilden till exempel tas något snett. Ni bör dock undvika att beskära foton på ett sätt som resulterar i "ounika" format; det vill säga format som avviker tydligt från de vanliga formaten (3:4, 2:3, 1:1). Vid granskning av sådana foton får betraktaren vanligtvis en obehaglig känsla; de är helt enkelt "osammanhängande", eftersom de är ovana (och motsvarar inte människans vanliga synsätt och behov av visuell harmoni).
Figur 7.2: Om gitarrhalsen är avskuren på fotot (höger) ser det på något sätt "tråkigt" ut. Det är bättre att ta med hela halsen på bilden, som gjorts på det vänstra fotot. Alternativt skulle man också ha kunnat göra en kvadratisk bild av motivet. Nikon D3S med 2,8/24-70-mm-Nikkor på använd brännvidd 32mm (vänster bild) och 52mm (höger bild). 1/250 sekund, bländare 2,8, ISO 5.000.
(Foto © 2010: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)
Figur 7.3: Jag använder gärna det kvadratiska bildformatet för musikerporträtt (framför allt för gitarrister och trummisar), eftersom jag kan klippa bort överflödigt utrymme (scenbakgrund) som ofta stör. Nikon D800 med 2,8/70-200-mm-Nikkor på använd brännvidd 185mm. 1/250 sekund, bländare 4,5, ISO 1.000.
(Foto © 2013: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)
7.2 Den förbannade mikrofonen
Mikrofonen med mikrofonstativet är föremål som, beroende på inspelningsplats och handhållning, antingen skuggar (ibland stora delar av) ansiktena på sångarna eller kastar mörka skuggor på dem. Båda dessa effekter ser inte bra ut på foton, och det är därför konsertfotografens uppgift att välja en position som förhindrar eller åtminstone mildrar detta.
Eftersom vi oftast fotograferar uppifrån, från pressgraven, uppåt (mot artisterna på scenen) blir det tydligt att problemet med mikrofonen förstärks av detta.
Det finns också handhållningar där sångarens hand (eller oftast rapparens hand) skymmer musikerns ansikte så mycket att ingen användbar porträttbild kan skapas. Åtminstone inte från en position som är rakt framför musikern.
Figur 7.4: Här hade jag otur: På grund av den frontala strålkastaren resulterar inte fotoståndpunkten framifrån (med sidoblick på musikerns ansikte) i tillfredsställande foton, eftersom skuggan på munnen och hakan förhindrar att porträttet kan betraktas som vällyckat (skuggan "deformeras" här bokstavligen musikerns ansikte).
Jan Delay på sin konsert den 20 augusti 2010 på Zeltfestival Ruhr i Bochum/Witten. Nikon D3S med 2,8/24-70-mm-Nikkor på använd brännvidd 36mm. 1/2500 sekund, bländare 3,5, ISO 5.000.
(Foto © 2010: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)
Figur 7.5: Mikrofonen med mikrofonstället ställer ofta till problem för oss konsertfotografer. Ofta döljer den stora delar av ansiktena eller kastar oönskade skuggor på artistens haka och hals. Om fotografen (som i detta foto) placerar sig lite snett framför sångaren, uppstår sällan problem. Men om man står direkt framför, skymmer mikrofonen alltför mycket av ansiktet. (För att förtydliga, föreställ er med ert inre öga att kamerapositionen i detta foto skulle varit lite längre åt vänster, så att fotografen hade stått precis framför sångaren ... Den frontala synpunkten tillsammans med perspektivet nedifrån, från graven, hade inte lett till ett användbart resultat). Patrice & Shashamani Band på konsert den 17 november 2005 i Berlin.
(Foto © 2005: DAVIDS/Sven Darmer – www.svendarmer.de)
Det är bättre att ändra fotoståndpunkt och fotografera sångaren mer sidledes, men fortfarande rakt framifrån.
OBS: För sångare som håller mikrofonen med höger hand är det mest fördelaktigt att fotografera dem från snett vänster framifrån (sett ur sångarens synvinkel). Om man skulle fotografera dem snett höger framifrån (igen från konstnärens synvinkel) skulle inte bara mikrofonen utan också konstnärens hand skymma (eller hennes) ansikte. Samma gäller för vänsterhänta sångare, fast tvärtom.
Figur 7.6: För högerhänta sångare är inte kamerans position snett vänster framifrån optimal, eftersom förutom mikrofonen skymmer också sångarens hand delar av ansiktet (se vänstra fotot). En position till höger om sångaren är då fördelaktigare. Vid det högra fotot stod jag tydligt till höger om sångaren, så att jag kunde ta en profilbild där mikrofonen inte stör. Tim Bendzko på konsert 24 augusti 2012. Nikon D4 med 1,4/85 mm Nikkor. 1/400 sekund, bländare 3,2, ISO 3 200.
(Foto © 2012: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)
OBS: Om man upptäcker att fotouppställningen inte leder till optimala resultat ska man byta, även om det innebär att värdefull tid går förlorad. Det är bättre att ta färre bilder, men i bättre kvalitet (med hänsyn till bildkompositionen), än att bara ta medelmåttiga foton.
7.3 Fotografera även detaljer
Konsertfotografer fokuserar oftast bara på att fotografera (de mest kända) stjärnorna. I bästa fall fångas även bandet som helhet på bild. Båda är riktigt ur ett kommersiellt-redaktionellt användningsperspektiv av fotona. Redaktionerna efterfrågar inte de andra eller tredje radens artister, utan endast de mest kända akterna inom musikbranschen.
Ändå kan försäljningsmöjligheterna utökas enormt genom att även ta stämningsskapande bilder från händelserna på och bakom scenen samt från konsertsalen.
Framförallt detaljbilder, exempelvis på instrumenten, är lämpliga att publiceras på något (mer neutralt) sätt. Vare sig det är för att visualisera konserter generellt, som CD-omslag eller helt enkelt som symbol för (musikinstrumentet som avbildas) musik. Till exempel representerar en elgitarr den världsberömda symbolen för rockmusik.
Figur 7.7: Detaljer kan ibland säga mer än "hela". Dessutom är de ofta mycket lättare att använda kommersiellt eftersom de är mer mångsidiga än musikerporträtt (dock inte i redaktionell del; där är musikerporträtt naturligtvis mer efterfrågade än abstrakta detaljfoton). Nikon D3S med 1,4/85 mm Nikkor. 1/160 sekund, bländare 2,2, ISO 1250.
(Foto © 2011: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)
7.4 Fånga artisternas ansiktsuttryck
Konsertfotografi är actionfotografi. Bilder på en fantastisk show och på akrobatiska dansnummer är lika efterfrågade som stämningsfulla bilder med häftiga ljuseffekter i bakgrunden. Ändå bör bra fotografer också se till att fånga artisternas ansiktsuttryck ibland, för det berättar ofta mer än tusen ord.
Figur 7.8: "Uuuhps ... Har jag precis spelat fel?" verkar gitarristen vid Bochum Total-festivalen fråga sig själv. Att fånga artisternas ansiktsuttryck gör konsertfotografin mångsidig och intressant. Det skulle vara tråkigt och enformigt om alla musiker bara stod på scenen coola och ointresserade. Nikon D800 med 2,8/70-200 mm Nikkor. 1/500 sekund, bländare 4,5, ISO 800.
(Foto © 2013: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)
Riktig glädje och entusiasm över fansens välkomnande, koncentrerat gitarrspelande, ett lättat ansiktsuttryck eller entusiastiskt fördjupande i musiken är alla ögonblick värda att fotograferas.
Figur 7.9: Med vilken inlevelse Cecilia Bartoli (här vid konserten på Filharmonin i Berlin den 17 november 2007) gör sina framträdanden kan man ganska tydligt se på denna snapshot.
(Foto © 2007: DAVIDS/Sven Darmer – www.svendarmer.de)
OBS: Konsertfotografi lever inte bara av en fantastisk koreografi, avancerade scenuppsättningar, en genomtänkt ljusshow eller imponerande dansnummer. Speciellt porträtten på musikerna är det som bildtittarna föredrar att titta på.
När stjärnor på scenen inte bara visar sina professionellt inövade rörelser och sina ansikten som en stel "officiell" (oftast alltid leende) mask, utan också visar ärliga, icke-inövade känslor, då kan konsertfotografen med rätta vara stolt över att ha fångat en speciell ("intim") stund.
Till syvende och sist vill musikintresserade och fans också se/känna den verkliga "människan" bakom fasaden.
Figur 7.10: Sunrise Avenue på konsert vid ZFR i Bochum den 27 augusti 2012. Gitarristens koncentrerat plågade ansiktsuttryck avslöjar med vilken passion musiken spelas här. Nikon D4 med 1,4/85 mm Nikkor. 1/1000 sekund, bländare 2,5, ISO 2500. Bländarprioritet (Tidsautomatik).
(Foto © 2012: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)
Figur 7.11: Att spela trummor är hårt, svettigt arbete. Särskilt när man sitter direkt framför en (varm) spotlight. Att ändå spelarna spelar med fullt engagemang bekräftas ofta av ansiktsuttrycket. Det visar passionen som artisterna lägger ner i sin musik. Nikon D800 med 2,8/70-200 mm Nikkor vid använd brännvidd 180mm. 1/400 sekund, bländare 4,0, ISO 800.
(Foto © 2013: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)
7.5 Håll ögonkontakt med konstnären
Porträttfoton (det gäller särskilt även för foton på kändisar som musiker) blir mest intensiva när personen på bilden tittar direkt in i kameran. För betraktaren verkar det då som om musikern tittar på honom. Att personen tittar direkt in i kameran är därför en lycklig slump och tas av varje konsertfotograf lika glatt som hektiskt (en sådan ögonkontakt varar aldrig längre än en sekund).
Men det är bäst att undvika att aktivt kräva direkt ögonkontakt, till exempel genom att vinka till konstnären på scenen eller göra något annat för att få uppmärksamhet, för sådant stör och distraherar artisten. Om detta kortvarigt stör eller på annat sätt stör den perfekta genomföringen av konserten får fotografen göra upp med säkerhetspersonalen (om störningen blir märkt).
Figur 7.12: Det är alltid en höjdpunkt när enskilda musiker tittar i kameran. Denna ögonkontakt har något personligt, och slutligen tittar musikern direkt i betraktarens ögon. Denna konstnärs överraskade-glada ansiktsuttryck uppstod därför, eftersom jag använde min konstfullt lackerade Nikon D4 med motsvarande lackerat objektiv för denna konsert (bilder av detta hittar du på www.pimpyourcam.de). Nikon D4 med 1,4/85 mm-Nikkor. 1/1600 sekund, bländare 2,0, ISO 2500.
(Foto © 2012: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)
Figur 7.13: Sångare Roger Hudgson under sin konsert på Admiralspalast i Berlin den 14 maj 2013. Musikerna på scenen måste regelbundet ta direkt ögonkontakt med publiken för att se reaktionerna. Det händer också att blicken slår mot enskilda fotografer. Canon EOS-1D X med EF 2,8/400mm. 1/250 sekund, bländare 2,8, ISO 2.500.
(Foto © 2013: DAVIDS/Sven Darmer – www.svendarmer.de)
OBS: Om tillfället uppstår att en av musikerna tittar i din kamera, måste du definitivt fånga den här stunden, även om inte alla "ingredienser" i bilden är perfekta. Bättre en inte helt lyckad utsnitt eller en suboptimal exponering än att missa chansen till ett foto där stjärnan tittar direkt in i din kamera.
7.6 Fotografering vid diminsats
Dimma och belysning hör ihop oskiljaktigt vid konserter. Man måste förstå: ljus i ett damm- och dimfritt rum är osynligt (endast när ljuset träffar en föremål). De fotogeniska ljusstrålarna, som är så typiska för konserter, skulle inte finnas om inte även dimmaskinen(s) gjorde sitt jobb. Först då kommer ljuset också att komma till sin rätt! I praktiken innebär detta att vi fotografer visserligen är beroende av dimman (för att ha effektfullt belysta scener), men å andra sidan måste vi vara uppmärksamma så att dimman inte drar framför musikerna och blockerar vår klara syn på konstnärerna.
Figur 7.14: Blackmail under konserten den 12 juli 2013. Porträtt av sångaren i sista sekund: När dimman kommer och drar framför bandmedlemmarna kan vi fotografer bara vänta tills dimmolnen skingras. Här kunde jag precis ta några skott innan även dimman blockerade min klara syn. Vanligtvis innebär en sådan sångarbytande att bandet har problem med acceptans hos fansen. Annorlunda för Blackmail: Sångaren Mathias Reetz har varit med sedan 2010 och bandet ("Tysklands mest kända indie-rockhemlighet", grundat 1994) är mer levande än någonsin, vilket de visade vid den framgångsrika Bochum Total-utomhusfestivalen sommaren 2013! Nikon D800 med 2,8/70-200 mm-Nikkor vid använd brännvidd 200 mm. 1/320 sekund, bländare 5,6, ISO 800.
(Foto © 2013: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)
7.7 Visa ursprunget till ljuskonerna
Som redan nämnts skulle ljusshowen vid en konsert inte ha en sådan framträdande betydelse inom koreografin om inte diminsatsen samtidigt möjliggjorde synliggörandet av ljuskonerna. Bilder där ljuskonerna till stor del är synliga, men som inte visar ursprunget av ljusen, känns dock "ofärdiga" och "otillräckliga".
Betraktaren förväntar sig (omedvetet) att även ljuskonens ljuskällor ska avbildas på bilderna. Så se till att tänka på det i din bildkomposition!
Figur 7.15: Det ser fult ut när ljuskonerna inte avbildas från deras ursprung (ljuskällan). De beskärs fotograferade ljuskonerna på ett störande sätt. Naturligtvis kan man aldrig avbilda alla strålkastare som ljuskonens ursprung; men åtminstone bör man försöka med de viktigaste (starkaste). Nikon D3S med 2,8/24-70 mm-Nikkor vid använd brännvidd 28 mm. 1/500 sekund, bländare 2,8, ISO 5.000. Bländarprioritering (tidsprioritet) med exponeringsmätningsmetoden Spotmätning.
(Foto © 2010: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)
7.8 Bildkomposition (också) riktad mot ljusen
Den som inte bara vill dokumentera konserten utan också skapa kreativt måste fundera på var enskilda bandmedlemmar ska fotograferas till exempel. Det är inte alltid nödvändigt att lämna sin position för detta. Ofta räcker det med en liten ändring av vinkeln för att till exempel avbilda konstnären direkt framför en av ljuskonerna.
Dessa små ändringar i perspektivet (oftast räcker en sidledsrörelse av överkroppen, medan fotopositionen bibehålls) är desto effektivare ju närmare konstnären som ska avbildas befinner sig på scenen framför oss.
Om personen som ska fotograferas är längre bort, krävs däremot ändringar av vår position.
Figur 7.16: H-Blockx (här med sångaren och bandets grundare Henning Wehland framför ljuskonaren) under deras konsert den 31 augusti 2010 på ZFR i Bochum/Witten. Nikon D3S med 2,8/24-70 mm-Nikkor vid använd brännvidd 70 mm. 1/640 sekund, bländare 2,8, ISO 6.400.
(Foto © 2010: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)
7.9 Gruppbildet på bandet får inte glömmas
Inte helt enkelt att genomföra, men ändå nästan oumbärligt är det att få plats för alla bandmedlemmar på ett (grupp-) foto.
Ofta fotograferas bara "frontmännen" eller "frontkvinnorna" i banden av pressfotografer. På platsen i pressgraven, precis framför stjärnan, råder alltid trångt och trängsel när kampen om den bästa fotopositionen pågår.
Ändå har även bilderna av hela bandet sitt speciella värde; och det inte bara när det gäller nya spelningar. Försök därför att vid varje konsert åtminstone en gång ta ett lyckat (hel-) bandfoto!
Ur ett gestaltningssynpunkt är detta alltid en utmaning, eftersom de enskilda musikerna inte nödvändigtvis uppträder artigt i formation (undantag exempelvis: Kraftwerk; men också många pojkband och flickband, där danschoreografin kräver en viss ordning under framträdandet).
Figur 7.17: Många grupper har 1 till 2 viktigaste medlemmar, medan de andra musikerna ibland byts ut (exempel: BAP). Oftast räcker det att fotografera frontmannen. Bilder på andra bandmedlemmar (eller även gästmusiker) kan vanligtvis inte säljas (till redaktioner osv.). Det finns dock också band där man bör försöka fotografera alla medlemmar; helst samlade på en enda bild. The Temptations (här vid konserten i Berlin den 2 november 2007) tillhör säkerligen detta, även om deras originaluppställning från grundningsåret 1960 inte längre existerar. Under Europaturnén 2007 var Otis Williams (som enda grundningsmedlem), Ron Tyson Terry Weeks, Walter Herndon och Bruce Williamson med. The Temptations valdes för övrigt in i Vocal Group Hall of Fame 1999.
(Foto © 2007: DAVIDS/Sven Darmer – www.svendarmer.de)
Figur 7.18: När gruppmedlemmarna rör sig så pass snabbt som i Culcha Candela (här vid deras konsert den 20 augusti 2011 på Zeltfestival Ruhr i Bochum/Witten) är det inte helt enkelt att ta en bild där alla 6 bandmedlemmar är med (och då helst inte skymda av andra musiker/dansare). Deras nuvarande sättning består av Johnny Strange, Itchyban, Larsito, Mr. Reedoo, Don Cali och DJ Chino (ses på bilden baktill till höger). Nikon D3S med 4,0/24-120-mm-Nikkor vid en använd brännvidd av 24 mm. 1/400 sekund, bländare 4,0, ISO 3.200.
(Foto © 2011: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)
OBS: På många konserter avslutar bandet genom att hakas samman och ställa sig tätt tillsammans uppställda framför publiken. En idealisk motiv för ett foto av hela bandet. Dock kommer det endast i undantagsfall (till exempel vid "fri-och-utomhus-festivaler") vara möjligt att fotografera de sista låtarna. Den vanliga regeln vid konserter är fortfarande att fotografer endast under de första tre låtarna.
7.10 Och glöm inte trummisen heller
Ett bandmedlem som alltför ofta glöms av fotografer: trumslagaren! Det beror förmodligen på att de hela tiden sitter bakom sitt "trumsätt" under konserten och inte har möjlighet att framträda på scenen som de andra bandmedlemmarna. Trumslagare utför sitt arbete fokuserat och effektivt – oftast utan "show" (utom vid imponerande trumsolon).
De flesta är fotogena – i full kroppslig ansträngning – varför ni vid konsertfotografering alltid bör se till att även dessa viktiga bandmedlemmar fotograferas.
Figur 7.19: Trumslagarna är bland de minst fotograferade bandmedlemmarna. Inte konstigt, de "gömmer" sig nästan alltid längst bak på scenen. Här lyckades jag få trumslagaren Sami Osala från Sunrise Avenue (finskt rockband som också har poplåtar och ballader i repertoaren) i full gång (konsert den 27 augusti 2012). Nikon D4 med 1,4/85-mm-Nikkor. 1/250 sekund, bländare 2,2, ISO 3.200. Bländarprioritet (tidsprioritet).
(Foto © 2012: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)
