Konsertfotografering - Del 09: Rekommenderade kamerainställningar

Så innan ni börjar tänka på inställningarna för de tre exponeringsparametrarna hastighet, bländare och ISO-inställning under konsertförberedelserna, försök att ta reda på hur ljussituationen kommer att vara på plats i konsertsalen. Om det inte är möjligt, blir ni tvungna att göra dessa inställningar precis innan fotograferingen börjar, alldeles i början av konserten i pressgrav

9.1 Vita balansen

Färgskiftningar i färgen på en eller flera dominerande strålkastare är en önskad effekt i konsertfoton. Egemtligen kan man säga att vitbalansen därför inte spelar någon roll. Men det skulle inte vara helt korrekt.

Även om de flesta konsertfoton i huvudsak lever av att vara färgglada eller åtminstone relativt färgrika är fel färg (färgton) minst sagt irriterande, särskilt i ansikten på artisterna. Bild 9.1: Vid klassiska och schlagerkonserter är en starkt färgstark ljusshow vanligtvis inte populär. Här är ljusförhållandena avsevärt trevligare för oss konsertfotografer, särskilt eftersom belysningen inte heller byter så snabbt. Här är en tydligt utmattad Udo Jürgens vid sin konsert den 23 oktober 2006 i Max-Schmeling-Halle i Berlin.

Eg. borde ljusdesigner, som ansvarar för ljusshowen under en konsert, följa regeln att använda färgrika strålkastare från baksidan av scenen och endast vitt, neutralt ljus framifrån för att belysa artisterna. Det skulle säkerställa att musikerna också ser bra ut och behagliga på alla foton.

Men de flesta ljusdesigner tänker inte på vad vi fotografer skulle vilja och hur färgrikheten hos de använda strålkastarna, som lyser upp musikernas ansikten, påverkar fotona. Det ser säkert annorlunda ut i samband med betydande TV-inspelningar av stora livekonserter; för de flesta konserter innebär det att vi fotografer måste vara beredda på allt - åtminstone när det gäller ljusförhållandena.

Bild 9.2: Vid de flesta livekonserter spelar en så färgglad ljusshow en viktig roll. Det kan då snabbt hända att bandmedlemmarna får färgat ljus. Det behöver inte alltid vara störande, som också i detta foto. För närbilder av artisterna önskar vi fotografer emellertid oftast något "neutralare", vitt ljus; åtminstone i ansiktena på deltagarna. Fotot visar trummis Iain Bayne i arbete. RUNRIG-konsert den 29 augusti 2012 i Bochum/Witten, i samband med Zeltfestival Ruhr. Nikon D4 med 1,4/85 mm Nikkor. 1/250 sekund, bländare 2,2, ISO 2 500. Ljusautomatik med bländarprioritet (tidsprioritet).

Många konsertfotografer skulle nog gå direkt till att ställa vitbalansen på automatik. Men det har nackdelar, varför jag rekommenderar en annan metod: Fotografera i RAW-format! Så kan vitbalansen ändras och anpassas i efterhand.

Bestäm sedan dig för en specifik vitbalans; antingen konstljus eller dagsljus eller en manuell fast inställning. Även om det inte alltid är rätt och automatiken ofta skulle ge bättre resultat. Men du har fördelen att om flera foton (med samma arbetssteg) behöver redigeras i efterhand kan du utföra arbetsstegen för färgjustering identiskt.

Om alla foton från en konsert är fotograferade med samma vitbalans kan bildredigeringen även automatiseras i stor utsträckning (spara kommandosekvenser i Photoshop under Åtgärder!). Om du däremot skulle fotografera alla foton i automatläge skulle de vara olika, vilket skulle göra redigering med fasta kommandosekvenser omöjlig.

Bild 9.3: Culcha Candela på konsert den 20 augusti 2011. Om ljuset är för färgstarkt för porträttfotografering bör du leta efter andra alternativ. Här har jag valt att fokusera mer på hela scenen, dvs. att fotografera gruppen som helhet tillsammans med scenbelysningen. Fotografer måste vara flexibla. Inte alltid är förutsättningarna idealiska. Inte alltid kan det fotograferas som man hade tänkt sig.

Men om man anpassar sig till förhållandena som är oföränderliga för oss fotografer under livekonserter, så att säga "gör det bästa av det", kan man också ta med sig fantastiska, stämningsfulla bilder hem.

Var inte envis med något som är omöjligt under de rådande förhållandena. Var flexibel, anpassa dig, och då kommer du också att vara framgångsrik. Nikon D3S med 4,0/24-120 mm Nikkor vid en brännvidd på 24 mm. 1/500 sekund, bländare 5,6, ISO 3 200.



Man bör definitivt titta på kameradisplayen varje få minuter för att åtminstone kontrollera det senaste fotot. Alltför snabbt kan man av misstag välja fel inställning (eller oavsiktligt förändra något) och på så sätt fotografera hela den tillgängliga tiden med felinställningar.

Alla foton kommer då vara oanvändbara. Det kan faktiskt hända, eftersom många konsertfotografer (oftast bara för tre låtar) hamnar i stress under den korta fototiden och inte behåller sitt lugn längre, utan försöker ta så många foton som möjligt.

Bättre är att lugnt och bestämt göra kamerainställningarna och med jämna mellanrum (ca 1-2 minuter) kontrollera det senaste fotot för att i förekommande fall korrigera fel inställningar som gör att fotona blir suboptimala.

9.2 Automatisk bildåtergivning

Många fotografer utnyttjar inte den avgörande fördelen med digitaltekniken, eller åtminstone alltför sällan: möjligheten att snabbt och okomplicerat kontrollera de tagna bilderna direkt under fotograferingen (t.ex. på rätt exponering, skärpa, beskärning, ansiktsuttryck hos porträtterad artist etc.).

Bild 9.4: Pete Doherty den 7 augusti 2009 vid en konsert på Berlinfestivalen 2009. Med hjälp av automatisk bildåtergivning som kan ställas in i kameramenyn kan det senaste fotot visas snabbt utan tidsförlust under en kort tid. På så sätt kan varje konsertfotograf snabbt kontrollera om kamerainställningarna leder till optimalt resultat, vilket är klokt särskilt vid svåra ljusförhållanden (som också vid detta foto). Jag rekommenderar att kontrollera resultaten ungefär var tjugonde bild, minst var 1-2 minuter. Detta kan förhindra att samma misstag upprepas på alla tagna foton.

Observera: Låt inte stressa dig på grund av den korta tiden som är tillgänglig! Behåll lugnet, kontrollera de tagna bilderna med hjälp av automatisk bildvisning (som kan ställas in i kameramenyn så att varje bild visas kort och helst i fullskärm, alltså utan onödiga extrafunktioner som histogram etc).

Det är definitivt bättre att ta med sig bara några få, men användbara och så bra som möjligt bilder från konserten hem, än många dåliga eller helt oanvändbara!

Hamna inte i panik om du mitt i konserten ser att de hittills tagna bilderna är oanvändbara. Försök att tänka lugnt över varför detta kan vara och korrigera sedan inställningarna. Det är lätt att oavsiktligt komma åt en kameraknapp i trängseln vid pressgraven, vilket till exempel ändrar slutartiden. Plötsligt fotograferar man inte längre med den tidigare inställda slutartiden, utan plötsligt med en alldeles för lång tid, vilket kan leda till rörelseoskärpa och suddighet (om den är alltför lång för konsertfoton).

Eller av misstag ändras inställningen från autofokus till manuell fokusering och alla bilder blir suddiga (vilket man självklart skulle märka vid normala och telefoto, men inte nödvändigtvis vid vidvinkelfoton).

Dessutom kan det hända att man hade ställt in exponeringskompensation på till exempel +2 för en viss ljussituation och sedan glömde att återställa detta under resten av konserten, vilket resulterar i att alla bilder är hopplöst överexponerade.

Det finns många möjligheter till felaktiga kamerainställningar, och därför är den korta kontrollblicken på kameradisplayen varje minut oumbärlig för konsertfotografer! (För övrigt har jag upplevt flera gånger att fotografer i hetluften av konserten har glömt detta och tvingats lämna pressgraven med helt oanvändbara bilder).

Figur 9.5: Indie-rockbandet Mega! Mega! med sångaren och frontmannen Antonino Tumminelli under en konsert på Bochum Total den 12 juli 2013. Genom att snabbt och automatiskt visa de tagna bilderna utan att behöva trycka på fler knappar sparar jag tid vid bildkontrollen. Det är särskilt viktigt med konsertfoton eftersom tiden sällan är överflödigt i detta sammanhang. En stor kameramonitor med mycket hög upplösning är därför ett viktigt köpkriterium för konsertfotografer (också)! Nikon D800 med 2,8/70-200mm-Nikkor vid använd brännvidd 125mm. 1/320 sekund, bländare 3,5, ISO 800.



(Foto © 2013: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)

9.3 Autofokusinställningar

Svårt att föreställa sig, men inte så länge sedan var fotografen tvungen att fokusera manuellt. Först i början av 1980-talet fick autofokusen tillbehöret på 35mm-spegelreflexkameror: 1981 med Pentax ME F och 1983 med Nikon F3 AF (med den klumpiga autofokus-sökaren och naturligtvis bara i kombination med ett fåtal speciella autofokus-kompatibla objektiv).

Numera har vi vant oss vid att låta kameran fokusera automatiskt. Och även förmågan hos många autofokussystem att fokusera tillräckligt snabbt även under svaga ljusförhållanden är imponerande och särskilt viktig för oss konsertfotografer. (Autofokusen på min använda Nikon D4 fungerar till och med i upp till -2 EV). Men den bästa AF-modulen hjälper inte om den används felaktigt av användaren. Här gäller återigen regeln att fotografen bör veta exakt vad hans kamera gör. Tyvärr händer det inte alltid: Många (konsert-)fotografer använder inte ett specifikt autofokuspunkt, utan överlämnar åt kameran att välja vilket av upp till 51 fokuseringspunkter som ska användas.

Särskilt när man fotograferar ut ur pressgraven (uppåt) mot scenen kan detta vara problematiskt, eftersom kameran använder den autofokuspunkt som träffar motivdelen som är närmast kameran.

Med andra ord: Fokusen är inställd på närmaste punkt. På grund av den lägre perspektivet från pressgraven är detta emellertid ofta (beroende på bildutsnittet) artistens lår, gitarrkroppen eller en högtalare som står längs scenkanten eller mikrofonstället framför artisten.

Kort sagt, det är mer än problematiskt att förlita sig på vad kameran fokuserar på. Det är bättre att aktivt välja en enda autofokuspunkt eller åtminstone en grupp fokuseringspunkter (till exempel beläget i mitten av sökaren).

Används en enda autofokuspunkt är det mittersta, centralt belägna det bästa valet, eftersom det alltid är mest effektivt. Se till att endast använda korsfokuspunkter för skärpa. Om du använder det mittersta fältet måste du dock, beroende på bildkomposition, arbeta med autofokusmätningsspärr.

Detta fungerar dock mycket enkelt i autofokusläge Enkel-AF (AF-S). Här trycks avtryckaren ned till första lägespunkten för att spärra värdet, tills rätt bildutsnitt har valts av fotografen och sedan utlöses genom att trycka på avtryckaren. Användning av Kontinuerlig autofokus (AF-C) kan också vara meningsfull i konsertfotografi, till exempel när sångaren fokuseras och dynamiskt rör sig på scenen. Beroende på kameramodell och teknisk utveckling kan användningen av AF-C dock leda till en lägre träffsäkerhet, varför om möjligt (vid stillastående objekt) AF-S bör föredras.

Figur 9.6: Kurt Ebelhäuser från Blackmail tar en kort paus för att dricka och röka mellan två låtar på konserten den 12 juli 2013 i Bochum. Här spelades främst låtar från bandets nya, mycket rekommenderade sjätte album Blackmail II. Blackmail är ett tyskt independentband som grundades 1994 i Koblenz. När artisten på scenen står så stilla som här, då är användningen av Enkel-AF tillsammans med mätningsspärning det bästa valet. På så sätt kan man skarpa fokusera på musikerns ansikte för optimalt resultat. Nikon D800 med 2,8/70-200mm-Nikkor vid använd brännvidd 112mm. 1/320 sekund, bländare 3,5, ISO 800.



(Foto © 2013: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)

Autofokus (-fokus) och exponeringskontroll (Spotmätning) kan också kombineras: Om man använder Spotmätning som exponeringsmätningsmetod och en enda autofokusmätningspunkt för att skärpa fokus, mäts exponeringen punktvis där den valda autofokusmätningspunkten befinner sig.

Det kan vara särskilt användbart inom konsertfotografi när konstnärens ansikte ska avbildas korrekt exponerat (och skarpt fokuserat), men när det råder annan belysning där bakgrunden (där ofta färgglada strålkastare ger skarpt motljus).

Men det är också möjligt att ställa in det omvända i konsertfotografi och också regelbundet förekommande: Sångaren badas i starkt ljus medan ljusen i bakgrunden är avstängda och scenen sjunker ner i mörkret. Om musikerna dessutom, vilket också ofta händer, är helt svartklädda, är denna metod (Enkel autofokus kombinerad med Spotmätning) det enda meningsfulla tillvägagångssättet.

Figur 9.7: En ganska vanligt förekommande situation: Konstnären är till stor del svartklädd, scenbakgrunden är omärkt och är således också i totalt mörker. Sångaren är visserligen upplyst, men på grund av den svarta klädseln skulle en konventionell exponeringsmätningsmetod som Integralmätning misslyckas (kamerornas ljusmätare är kalibrerade för en medelgråvärdesnivå). Resultatet skulle vara att vi skulle få en överexponerad bild där både kläder och bakgrund återges som grå (och därmed för ljusa), medan sångarens ansikte skulle vara alltför starkt överexponerat.

En sådan situation hanteras bäst med kombinationen av Enkel autofokus i samarbete med Spotmätning. BAP med sångaren Wolfgang Niedecken på konserten den 24 augusti 2011. Nikon D3S med 4,0/24-120mm-Nikkor med använd brännvidd 44mm. 1/200 sekund, bländare 4,0, ISO 3 200.



(Foto © 2011: Jens Brüggemann - www.jensbrueggemann.de)

9.4 Kamera inställningar: Exponeringsautomatik

Att använda en av kamerans exponeringsautomatik har inte bara stora fördelar inom konsertfotografi: Fotografen överlämnar något så banalt som (förhoppningsvis korrekt) exponering av fotot till kameran, för att således bättre kunna fokusera på motivet, bildkompositionen och att förbereda rätt ögonblick. Men detta tillvägagångssätt, om det görs okritiskt, innebär också risker.

Figur 9.8: SEEED med sångaren Pierre Baigorry alias Peter Fox i förgrunden under konserten i Wuhlheide i Berlin den 22 augusti 2013. Vid motiv som det som visas här är det viktigt att fotografen inte blint förlitar sig på tiden-bländar-ISO-kombinationen som föreslås av kameraautomatiken, utan tänker själv och - om nödvändigt - gör en Exponeringskorrigering.

Här skulle en tydlig underexponering ha resulterat, eftersom stora delar av bilden har ljusa ljus och ljus dimma, vilket skulle ha förvrängt exponeringsmätningen. En Exponeringskorrigering på 1-2 bländarsteg ger det önskade (korrekt exponerade) resultatet. Canon EOS-1D Mark IV med EF 2,8/24-70mm med använd brännvidd 32mm. 1/200 sekund, bländare 6,3, ISO 1 250.



(Foto © 2013: DAVIDS/Sven Darmer - www.svendarmer.de)

Slutsats

Kamerornas exponeringsautomatiker är kalibrerade för en medelgrå nivå (medelbelysningsvärde). Om vi fotograferar motiv som avviker från det resulterar antingen en underexponering (hos många ljusa bildpartier, till exempel strålkastar motljus) eller överexponering (med många mörka bildpartier, till exempel svarta kläder och en svart scenbakgrund). Vi måste alltså göra korrigeringar om vi märker att för många ljusa eller mörka områden i bilden förhindrar en korrekt exponering (korrekt med avseende på de bildviktiga motivdelarna såsom till exempel konstnärernas ansikten). Exponeringskorrigeringen (också känd som Plus-Minus-Korrigering) finns inte av en slump på de flesta kameramodeller på en framträdande, lättåtkomlig plats i närheten av avtryckaren; den är en mycket viktig, nästan oundgänglig funktion hos professionella kameror.

9.4.1 ISO-automatik?

Absolut inte rekommenderas användningen av ISO-automatik. Här ställs tid och bländare in manuellt, medan kameran söker rätt ISO-värde för att korrekt exponera bilden. Risken är att mycket höga ISO-värden från kameran används, vars resultat inte längre kan användas professionellt eftersom bildbruset blir för starkt och bilderna blir oanvändbara för försäljning, publicering eller vidarebefordran till tredje part. Slutligen bör en fotograf aldrig ge ifrån sig dålig kvalitet.

Hur högt ISO-värdet på en kamera kan vara, utan att den tekniska kvaliteten påverkas, är olika från kameramodell till kameramodell. Dessutom bör det säkert vara en smakfråga för fotografen och även användningsändamålet spelar en roll. Tekniskt sett kan kvaliteten på en bild som ska användas för internet eller i en dagstidning vara lägre än om bilden är avsedd för affischtryck eller för en glanstidning.

Figur 9.9: Med de kamerorna jag använder har jag kommit ihåg följande (subjektivt motiverade) gränser: Nikon D3S som användes för detta foto har gränsen vid 2 500 ISO. Över värden över detta (här: 3 200 ISO) leder till ett bildbrus som inte uppfyller mina höga krav, även om kvaliteten för många användningar (dagstidning, internatpubliceringar) fortfarande är tillräckligt. Jag kan använda Nikon D4 upp till maximalt 3 200 ISO utan att det tydliga störande bildbruset gör att en kommersiell användning av resultaten är omöjlig. Med min Nikon D800 når jag denna gräns redan vid 400 ISO. Det spelar dock en roll om resultaten är korrekt exponerade eller underexponerade.

Jag har upplevt att en korrekt exponering vid ISO 3 200 ser bättre ut än en underexponering av till exempel en hel blendersteg (vid samma ISO-värde). Bildbruset är lägre i det första fallet än vid underexponering; åtminstone är det mer märkbart vid underexponering i de mörkare områdena. Det kan alltså vara mer meningsfullt att fotografera med ett högre ISO-värde (korrekt exponerad) än med en lägre ISO vid samtidig underexponering. Culcha Candela på konsert den 20 augusti 2011. Nikon D3S med 4,0/24-120 mm-Nikkor vid användt brännvidd 82mm. 1/500 sekund, bländare 5,0 ISO 3 200.



(Foto © 2011: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)

Sammanfattning om ämnet

ISO-automatiken är inte lämplig om man värderar hög teknisk kvalitet på sina foton. Det kan kameran välja ISO-värden som är så höga att bildbruset i fotot skulle vara störande.

9.4.2 Program-, Tids- eller Bländarautomatik?

Egentligen spelar det ingen större roll vilken automatik som föredras. Det är säkert också en vanesak, vad konsertfotografer använder, eller en fråga om fotostil. Med alla tre automatikerna kan man uppnå bra resultat.

Vad som är avgörande, som redan nämnts, är att fotografen fortsätter att tänka på även vid användning av ett av kamerans automatlås, alltså kontrollera om exponeringsautomatiken verkligen har bestämt rätt exponering, eller om justeringar behöver göras av fotografen.

Programautomatiken är lämplig för snabba snapshots, eftersom fotografen endast har bestämt (förut) en ISO-värde och ställt in det, utan att behöva tänka på en specifik tid eller bländare under fotograferingen. Den som å andra sidan vill ha mer inflytande, till exempel på bildkompositionen, kommer att föredra en annan exponeringsautomatik.

Den som gillar att leka med fokus och oskärpa och gärna fotograferar konstnärsporträtt så att bara ansiktet är skarpt och bakgrunden oskarp, kommer att föredra Tidsautomatiken. Här väljs, med förinställt ISO-värde, även bländaren (inställd). Exponeringsautomatiken väljer sedan den lämpliga tiden som leder till korrekt exponering.

Figur 9.10: Blackmail med sångaren Mathias Reetz på konsert den 12 juli 2013. Jag lyfter gärna fram huvudpersonen från bakgrunden genom att fokusera på honom, vilket med användning av en (nästan) öppen bländare (och därmed en liten skärpedjup) gör att bakgrunden blir suddig. Effekten är dock störst när avståndet från min kamera till huvudpersonen är så litet som möjligt och avståndet från huvudpersonen till bakgrunden å andra sidan så stort som möjligt. Det är avgörande att jag bestämmer skärpedjupets omfattning genom att välja bländaren, varför Tidsautomatiken är det bästa valet här. Nikon D800 med 2,8/70-200 mm-Nikkor vid användt brännvidd 155mm. 1/320 sekund, bländare 3,5, ISO 800. Tidsautomatik (Prioritering av bländare).



(Foto © 2013: Jens Brüggemann – www.jensbrueggemann.de)



Den som fotograferar på konsert, till exempel på grund av sin position långt borta, använder ofta långa och därmed tunga teleobjektiv, kommer att föredra Bländarautomatiken. Med förinställt ISO-värde (ofta på gränsen till det värde som ger nästan rörliga resultat) väljs en tid som behövs för att använda det tunga objektivet utan suddighet. Kamerans exponeringsautomatik (här Blä> -->